Nyheter / Radioarkivet /Arbeten / Projekt Ljudminnen / Kontakt / Länkar
Ett försök att berätta historien om jazzens kvinnor som INTE var sångerskor. Ett program om
instrumentalisterna, tonsättarna, arrangörerna, orkesterledarna och de ensamma pianisterna.
och sedan begynnelsen. För fortfarande är det så att kvinnornas plats i jazzhistorien är placerad
långt bak och i skymundan. Undanträngd och bortglömd.
Ett program som är ett försök att sätta ljus på den del av jazzen som negligerats och placerats i skymundan
i en musikhistoria som praktiskt taget helt och hållet har skrivits av män.
Sändes i Sveriges Radio Musikradion P2 söndagen den 28/2 14.00 och tisdagen 2/3 12.30
Radiotext:
Precis som män har också kvinnor skapat musik. Det är ingenting besynnerligt med det. Det finns kompositörer både som kvinnor och som män. Det finns instrumentalister både hos män och kvinnor. Det finns orkesterledare och dirigenter som tillhör båda könen. Men det besynnerliga är att dominansen fortfarande ligger hos män - alltså finns det fortfarande mest män som skapar musik - oavsett om det är klassisk musik, rockmusik, folkmusik eller jazz.
Och fortfarande är det så att kvinnornas plats i musikhistorien är placerad långt bak och i skymundan. Den är undanträngd och bortglömd. För nog borde det finnas någonstans i historien mer än en Clara Schumann, mer än en Mary Lou Williams, mer än en Ortrud Mann.
Ortrud Mann som var Sveriges första kvinnliga dirigent och först så sent som på fyrtiotalet. Men det visste ni naturligtvis inte.
Det stämmer att kvinnors insats inom jazzmusiken för det mesta har koncentrerats till den egna rösten, som sångerskor och som vokalister. Det stämmer också att kvinnornas insatser i jazzmusiken för det mesta koncentrerats till pianot som dominerande musikinstrument.
Och det har också sin könsrelaterade historiska förklaring. I det viktorianska 1800tals - samhället fick fina flickor inte spela på vilka musikinstrument som helst - det ansågs inte fint helt enkelt. Kvinnor skola sitta vid taffel och spela små menuetter i salonger för fina herrar som röka cigarrer och lösa världspolitiska gåtor. Och den här förvisningen fortsatte när musiken moderniserades och dom små menuetterna försvann från repertoaren till förmån för bostonvalser och ragtime. Männen paraderade på gatorna med sina stora blåsorkestrar eller spelade trombon och trumpet och gammaldags klarinett på lastbilsflak ute på stan i New Orleans. Och i hemmets härd satt dom ensamma pianisterna och spelade på sina flyglar. Precis som dom alltid hade gjort. Även om dom numera spelade jazz.
I början var jazzen en musik som var förbehållen de svarta afro-amerikanerna i sin kultur som i sekelskiftet till 1900-talet var en kultur helt och hållet dominerad av män. Under tjugotalet spreds jazzen utanför den egna afroamerikanska kulturen och blev vit - som man uttryckte det på den tiden. Men det var i en värld som också dominerades av män - manliga orkesterledare, manliga låtskrivare, manliga arrangörer och manliga musiker. Med några få torftiga undantag. Den kvinnliga orkesterledaren Bee Palmer var på tjugotalet faktiskt chef för en dansorkester med bara män. Precis som Lovie Austin och Blanche Calloway. Men dom tre var rara fåglar bland kråkor. Det gick till och med så långt att så kallade vita kvinnor var bannlysta som orkestervokalister eller som refrängsångare på den tidens estrader och grammofonskivor. För det var bara svarta afro-amerikanska sångerskor som fick sjunga blues och jazz på skiva. Men en del manliga orkesterledare hade öra för bra musik som Duke Ellington när han använde Adelaide Halls röst inte som refrängsångerska utan som en egen röst - som ett eget instrument i sin orkester.
I början på trettiotalet blev det lite bättre, men bara lite. Då dök det upp kvinnliga sångsolister som inte var afro-amerikaner utan som man på den tiden uttryckte det - vita. I det segregerade Amerika där vita fortfarande ansågs tillhöra den finare rasen. Alltså var det länge otänkbart att vita kvinnor fick sjunga eller spela jazz. Bing Crosby som aldrig förstod det här med rassegregation lyckades övertala orkesterledaren Paul Whiteman att den vita sångerskan Mildred Bailey skulle få sjunga i hans orkester. Men hon var också en rar fågel bland kråkor. Så var det ända fram till mitten av 1940 - talet då kvinnor som sjöng var hänvisade antingen till ren schlager och underhållningsmusik eller som refrängsångerskor i dom stora swingorkestrarna. Som kuttersmycken längst fram på estraden men inte mer. Samtidigt försökte flera kvinnor att starta egna orkestrar och den i början på trettiotalet mest kände manlige orkesterledaren - om vi undantar för ett ögonblick Duke Ellington - fick till och med hård konkurrens av sin egen syster - och det med rätta. För Blanche Calloways orkester var minst lika bra på att spela den nya tidens moderna dansmusik och jazz som hennes brorsa Cab.
Under sin långa karriär skrev och arrangerade pianisten Mary Lou Williams över 350 kompositioner och numera håller man en årlig jazzfestival till hennes ära i New York som finns för att lansera enbart jazzmusik av och med kvinnor. Någonting som vi hoppas kommer att försvinna inom en snar framtid. Eftersom jazz inte borde vara könssegregerad - inte ens på jazzfestivaler . Men det har aldrig varit lätt att övertyga den mansdominerade kritikerkåren om motsatsen. En av världens mest kända jazzkritiker och historiker George T. Simon slog en gång fast att "Only God can make a tree, and only men can play good jazz." Endast Gud kan skapa ett träd, och bara män kan spela bra jazz. En åsikt som sagde Simon hårdnackat hållit fast vid nästan ända fram till sin död för ett tiotal år sedan.
Och i slutet på trettiotalet publicerade tidningen Down Beat - världens främsta jazztidning på den tiden - en skandalös artikel som hette "Why Women Musicians Are Inferior." Ungefär - Varför kvinnliga musiker är sämre. Saxofonisten och orkesterledaren Peggy Gilbert protesterade mot artikeln och samma berömda jazztidning publicerade pliktskyldigast hennes protestbrev under rubriken " How Can You Play A Horn With A Brassiere ? " -
Hur kan du spela blåsinstrument med en behå ?
Ja, jag undrar verkligen vad Mary Lou Williams skulle ha sagt om det ?
Ett typiskt osynliggörande av en kvinna som musiker var Mary Lou Williams öde som pianist, arrangör och osynlig orkesterledare både musikaliskt, ekonomiskt och logistiskt för Andy Kirks berömda jazzorkester The Clouds of Joy. För det var Andy Kirk som hela tiden fick ta åt sig äran - trots att hans verkliga jobb för det mesta bara var att stå framför orkestern och vifta med en dirigentpinne. Mary Lou Williams spelade in sina första soloskivor som pianist i Chicago 1930 med två av sina egna kompositioner - Drag Em och Night Life. Men hon fick aldrig betalt för sin musik och hon var långt senare tvungen att hota med åtal för att få bort låtarna från marknaden. Men Mary Lou gjorde karriär under trettiotalet med sina kompositioner och arrangemang och skrev musik för den tidens afro-amerikanska jazzelit och för dom stora vita swingorkestrarna. Och till hennes ständigt växande kundkrets kunde hon räkna upp namn som Duke Ellington, Earl Hines, Louis Armstrong, Tommy Dorsey och Cab Calloway. Och i mitten på trettiotalet gjorde hon stor succé med sina arrangemang för Benny Goodman och hans orkester. Men det var i Andy Kirks orkester som Mary Lou Williams jobbade natt efter natt på ändlösa turnéer tvärs över den amerikanska kontinenten. Inget annat storband hade en kvinnlig pianist som chefsarrangör. Musikerna i den amerikanska jazzvärlden avgudade henne. Och en av dessa musiker var Benny Goodman.
Jazzmusiken spreds till lyssnarna för det mesta genom olika medier som radio eller grammofon. Grabbarna eller "spisarna" som dom kallades samlades kring grammofonen för att digga jazzmusik. Kvinnorna fick inte vara med utan fick till uppgift att servera kaffe och komma med nybakade bullar. Om en kvinna nämns i dessa sammanhang var det nästan utan undantag som hustru till en manlig jazzmusiker och han hade givetvis i kretsarna mycket högre status än henne. Ett känt exempel på det är pianisten, kompositören och arrangören Lil Hardin. På tjugotalet var hon medlem i en av jazzmusikens mest kända orkestrar, King Olivers Orkester. Där träffade hon trumpetaren Louis Armstrong och dom gifte sig 1924. Hon tog sin makes efternamn och blev på det sättet mer eller mindre identitetslös. Hon hette ju numera L. Armstrong. På den tidens grammofonskivor stod hon med det namnet som kompositör på makens Louis skivor och hans Hot Five - där hon själv var med och spelade piano. Det betydde att jazzpubliken givetvis trodde att kompositionerna var skrivna av Louis Armstrong istället för av hans fru - Lil Armstrong.
Helt bortglömda idag är dom så kallade all girl bands som fanns överallt i USA på mellan de båda världskrigen. Det var ett tappert försök för kvinnor att slå sig fram som jazzmusiker under swingepoken på trettio- och fyrtiotalen med sina Arties och Bennys och Counts och Dukes på den helt och hållet mansdominerade storbandsscenen.
Dessa all girl bands spelade överallt och turnerade på samma scener och i samma städer som sina manliga motsvarigheter men det är orkestrar som oförtjänt är praktiskt taget bortglömda idag. Inte alls på grund av att dom spelade sämre musik, utan kanske snarare på grund av att dom kvinnliga musikerna inte hade någon kontroll över hur jazzens ekonomiska förutsättningar bedrevs. Så därför var den jazz som framfördes av kvinnor för det mesta hänvisade till olika slags jippon av alla de slag. Orkestrarna skulle vara gulliga och bära könsfixerade namn som till exempel The Harlem Playgirls, The International Sweethearts of Rhythm och så vidare eller så musikerna tvungna att bära utmanande kläder. Till och med under femtiotalet kunde man inte släppa könsfixeringen i den annars mycket utmärka boporkester som blandade män och kvinnor på estraden utan man var till och med här tvungen att tramsa med presentationen. Här i den amerikanska versionen av Allt du kan göra kan jag göra bättre med orkestern som bar namnet Cats versus Chicks - det vill säga ungefär Snubbar mot Brudar.
Ina Ray Hutton ledde den kanske mest berömda av alla kvinnliga jazzorkestrar och hennes band svängde minst lika bra som sina manliga motsvarigheter - faktiskt till och med mycket bättre än dom vita storbanden. Man är helt enkelt tvungen att lyssna på afro-amerikanska orkestrar för att hitta någonting motsvarande i sin egen tid - det tidiga trettiotalets USA. Ina Ray Huttons Melodears lanserades främst som ett slags showband och spelade in väldigt få grammofonskivor trots att det var Irving Mills som fungerade som bandets manager och promotor. Kanske utgjorde den svängiga orkestern ett hot mot dom andra artisterna i Irving Mills agentur - som alla var ledare för stora jazzorkestrar och som alla var män - Cab Calloway, Baron Lee, Claude Hopkins eller Duke Ellington. Ett annat hot i den mansdominerade jazzvärlden kunde vara - ren virtuositet. Som hos Valaida Snow till exempel. En jazztrumpetare i samma klass som Louis Armstrong men som var mer eller mindre tvingad att uppträda på scenen som en ren novelty akt - cirkusjazz med mycket sång, skämt, musikaliska krumbukter och höga C:n på trumpeten.
En del av kvinnorna som spelade med i dom stora swingorkestrarna bildade precis som männen mindre jazzgrupper i början på femtiotalet när swingorkestrarna förlorade i popularitet. Den mest kända av dom kvinnliga storbandsledarna Ina Ray Hutton slutade turnera och kämpade på med sin stora orkester på amerikansk teve. Men jazzen började nu förändras i en helt annan riktning. Swingen försvann in i historien och ersattes av Bebop och cooljazz. Hardbop och Mainstream. Det blev också mycket lättare för kvinnor att få engagemang i jazzorkestrar som leddes av manliga orkesterledare. Woody Herman anställde trumpetaren Billie Rogers och vibrafonisten Marjorie Hyams, Gerald Wilson hyrde in trombonisten Melba Liston och Lionel Hampton saxofonisten Elsie Smith samtidigt som Benny Carter tog in trumpetaren Jean Starr i sin orkester. Och det dröjde inte länge förrän dom unga manliga jazzmusikerna började spela med sina kvinnliga motsvarigheter i en allt större utsträckning och utan åthävor. Som när pianisten Beryl Booker gjorde plattor med Miles Davis.
På femtiotalet anammade Mary Lou Williams den nya musiken och började att skriva på längre verk som dessutom var influerad av musik utanför jazzen. Carla Bley var en annan musiker och pianist som dök upp på den här tiden och hon började sitt liv inom jazzen med att gå omkring och sälja cigaretter på jazzklubben Birdland i New York. Men snart började hon att skriva sin egen musik istället för att gå omkring och lyssna på männens uppe på estraden och hennes kompositioner började att dyka upp i alla möjliga olika sammanhang – på konserter med olika band och på skiva med andra artister i den tidens amerikanska jazzvärld. Den japanska jazzmusikern Toshiko Akiyoshi var den första kvinnan som fick stipendium för att studera vid den anrika Berklee College of Music. Hon upptäcktes av Oscar Peterson som med sina kontakter ordnade så att hon på femtiotalet kunde åka till USA för att studera musik. Och snart började hon att komponera och bildade sin egen orkester som hon ledde tillsammans med sina båda män på sextio- och sjuttiotalet där hon presenterade sina egna verk.
En annan av dom många kvinnliga jazzmusiker som började sin karriär på femtiotalet var Alice McLeod som spelade i en rad olika jazzgrupper under 1950- och 1960-talen, men som typiskt nog blev uppmärksammad först när hon gifte sig med John Coltrane 1965 och började som pianist i hans band. Uppmärksammad negativt både som musiker och som kvinna när hon ersatte den manlige pianisten McCoy Tyner som precis hade lämnat John Coltranes kvartett och man såg på Alice Coltrane som en slags jazzens Yoko Ono. Också det en kvinnlig konstnär som behandlats illa av en mansdominerad kritikerkår som sällan har förstått hennes insatser i rockhistorien och i den moderna konsten.
Alice Coltranes musik är närmast bortglömd och hennes uttryck förminskades ofta till en skugga av hennes berömde mans visionära jazz. Men när John Coltrane dog 1967 fortsatte Alice att utforska den spirituella inriktning av jazz som hade påbörjats med albumet A Love Supreme. Alice konverterade till hinduismen och intresset för religion och mystik påverkade också hennes musik som fick alltmer inslag av det meditativa. Därför har Alice Coltrane kritiserats för att inte vara en renlärig jazzmusiker eftersom hon har hämtat inspiration från indisk folkmusik, blues och klassisk musik, vilket retat jazzens purister. Men på senare år har hon äntligen fått den upprättelse hon naturligtvis förtjänar och har börjat nå ut till en yngre generation som struntar i musikstilar och etiketter.
Pianisten Carla Bleys mammutkomposition Escalator Over The Hill anses fortfarande vara ett av dom mest ambitiösa kompositionerna under 1900-talet, en över två timmar lång jazzopera som summerar den kreativa energi som rådde mellan åren 1968 och 1972. Ett musikverk som skrevs och presenterades av Carla Bley som en chronostransduction och som innefattar alla stilar och element som gällde under dom åren inom jazzen och rockmusiken. Men här finns också influenser från tysk kabaretmusik från tjugotalet, acid rock, elektroniska experiment, frijazz, world music och indisk klassisk musik. Ett verk som är en slags ironisk men på samma gång kärleksfull och poetisk reflektion av sextiotalet med sin surrealistiska historia som bygger på dikter som Carla Bley fick från en vän som befann sig på resa i Indien. En historia om ett rockband som vandrar genom öknen men också en historia om ett nergånget hotell någonstans i Orienten.
Att berätta historien om kvinnor och jazz är naturligtvis både omöjligt och löjligt att försöka göra på en timme men det är inte heller meningen med det här programmet. Det är istället ett försök att sätta ljus på den del av jazzen som negligerats och placerats i skymundan i en musikhistoria som praktiskt taget helt och hållet har skrivits av män. För naturligtvis har den del av jazzhistorien som utgörs av kvinnor varit minst lika viktig som den del av jazzhistorien som utgörs av män. Problemet är att kvinnor alltid haft svårighet att komma in i denna värld med sina instrument och sitt kunnande annat än kanske som sångerskor. Och så är ju tyvärr fortfarande fallet i denna jazzvärld precis som på så många andra områden där sexism och könsrelaterad segregation borde vara en utdöd företeelse sedan lång tid tillbaka. Men så är det tyvärr inte. Och jag är nog inte den ende som ser fram emot den dag då svenska arbetsplatser, industrier och kontor inte länge känner ett behov av att upprätta så kallade jämställdhetsplaner.
Monika Bring, saxofon
Nina de Heney, bas
Cecilia Persson, piano
Carina Bengtsson, saxofon
Emeli Ek, trummor
Birgit Lindberg, piano
Susanna Lindeborg, piano, elektronik
Lisa Bodelius, trombon
Annakarin Bunnel, saxofon,
Ira Mogilevsky, piano,
Johanna Nordström, piano
Anna Nygren, piano, sång
Maggi Olin, piano, komposition,
Maria Olofsson, piano
Annika Jessen, klarinett
Monica Dominique, piano, komposition
Ebba Westerberg, slagverk
Tina Alin, piano
Katrine Amsler, piano
Catharina Backman, dragspel, komposition
Malene Bay-Foged Landin, piano, komposition
Ann Blom, piano Gunhild Carling, trombon, sång
Amanda Elofsson, saxofon
Ann Rundqvist, keyboard/piano
Sara Skoglund, piano
Amanda Sedgwick, saxofon,
Sara Edvardsson, bas
Elisabeth Engdahl, saxofon, piano Jenny Svenberg,
piano,
Karin Turesson, piano/sång,
Lisa Ullén, piano
Marika Willstedt, piano
Linnea Olsson, cello, sång
Lisa Rydberg, violin
Martina Almgren, trummor
Kristina Aspeqvist, slagverk
Michala Østergaard-Nielsen, trummor
Ida Lundén, live elektronik, piano, dragspel, komposition
Lise-Lotte Norelius, komposition, live elektronik, slagverk
Jonna Sandell, fiol, sång
Klara Stenqvist, bas
Annika Törnkvist, bas
Eva Erbenius, baritonesax, elektronik,
Kristina Ek, elbas
Maja Landin, klarinett
Merit Hemmingsson, orgel
Ann-Marie Henning, piano
Elin Hörberg, piano
Niss Kerstin Hallgren, bas
Sofi Hellborg, saxofon
Stina Hellberg, harpa
Siw Karlén, bas,
Susanna Risberg, el gitarr
Karin Hammar, trombon
Mimmi Hammar, trombon
Johanna Dahl, cello
Lina Langendorf, saxofon,
Elin Larsson, saxofon,
Livet Nord, violin
Henriette Groth, piano, klarinett, violin
Paula af Malmborg Ward, komposition, piano
Elise Einarsdotter, piano, komposition
Eva Lindal, violin
Erika Hammarberg, piano, komposition,
Karin Johansson, piano
Maria Kvist, piano,
Kristin Lidell, trumpet
Elsa Bergman, bas
Lina Lövstrand, saxofon
Alexandra Nilsson, trumpet
Lisa Nordström, flöjt, live elektronik, sång
Neta Norén, barytonsaxofon
Emma Nordlund, cello
Jenny Kristoffersson, bas
Anna Roxenholt, saxofon, sång,
Lisen Rylander, saxofon, live elektronik, sång,
Gunnel Samuelsson, saxofon, flöjt
Sara Edin, violin
Anna Lindal, violin
Kari Sjöstrand, saxofon, flöjt, sång,
Annsofi Söderqvist, komposition, trumpet
Frida Thurfjäll Rolfsdotter, saxofon
Biggi Vinkeloe, saxofon
Cecilia Wennerström, saxofon,
Hanna Wiskari, saxofon,
Mirjam Wallin, trummor.....
Musik som spelades i programmet:
1.Rawalpindi Blues från " Escalator Over The Hill"
Kompositör: Carla Bley - Paul Haines
Carla Bley Orchestra
Carla
Bley
2. Drag `Em
Kompositör: Mary Lou Williams
Mary Lou bWilliams Piano Solo
Inspelad 1930
Mary Lou Williams
3. Down In Gallion
Kompositör: Mary Lou Williams
John Williams Synco Jazzers
Inspelad 1927
4. Creole Love Call
Kompositör: Duke Ellington - Bubber Miley - Rudy Jackson
Adelaide Hall sång med Duke Ellingtons Orkester
Inspelad 1927
5. Night Life
Kompositör: Mary Lou Williams
Mary Lou bWilliams Piano Solo
Inspelad 1930
6. Zonky
Kompositör: Mary Lou Williams
Six Men And A Girl
Inspelad 1940
7.Mess - A Stomp
Kompositör: Mary Lou Williams
Andy Kirk And His Clouds Of Joy
Inspelad 1929
8. Camel Hop
Kompositör: Mary Lou Williams
Benny Goodman And His Orchestra
9. A Woman´s Place Is In The Groove
Kompositör: okänd
Vivian Garry & Her All-Girl Band
10. I´m Not Rough
Kompositör: Lil Hardin - Armstrong
Louis Armstrong Hot Five
Inspelad 1927
Lil Hardin
11. Lovely Liza Lee
Kompositör: P. Denniker, A. Razaf
Mills´Cavalcade Orchestra
Insperlad 1935
12.Anything You Can Do
Kompositör: okänd
Cats vs. Chicks
11. Wild Party
Kompositör: Ina Ray Hutton
Ina Ray Hutton Melodears
Inspelad 1934
Ina Ray Hutton Melodears
12. You Bring Out The Savage In Me
Kompositör: Valaida Snow
Valaide Snow trumpet with Billy Savage Orchestra
Inspelad 1937
13. Northwest Passage
Kompositör: Woody Herman
Woody Herman Orchestra with Maggie Hyams vibraphone
14. The Squirrel
Kompositör: Tadd Dameron
Miles Davis Quintet featuring Beryl Booker - piano
15. Play It, Momma
Kompositör: Mary Lou Williams
Mary Lou Williams piano, Milton Suggs kontrabas, Tony Waters conga
16. Bebop
Kompositör: Toshiko Akiyoshi
Toshiko Akiyoshi & Lew Tabackin Orchestra
Toshiko
Akiyoshi
17. Journey Into Satchidananda
Kompositör: Alice Coltrane
Alice Coltrane Orchestra
Alice Coltrane
18. Hotel Ouverture från " Escalator Over The Hill"
Kompositör: Carla Bley - Paul Haines
Carla Bley Orchestra