Hem / Radioarkivet / Bio / Kontakt /
Brother, can you spare a dime ?
Sändes i Musikradion P2
den 5 april klockan 14.00 med repris den 7 april klockan 12.30
Ett program om musiken under Den Stora Depressionen på trettiotalet
Den stora depressionen var en lågkonjunktur som började med den stora Wall Street - kraschen i New York i USA den 29 oktober 1929.
Från USA spred den sig snabbt till Europa och de andra delarna av världen, med förödande effekter i både i-länder och u-länder.
Den internationella handeln sjönk kraftigt, likaså personlig inkomst, skatteinkomster, priser och vinster.
Städer över hela världen fick genom detta ett stort bakslag, inte minst de som förlitade sig på tung industri.
Majoriteten av länderna som drabbades satte upp olika biståndsprogram för att klara krisen.
De flesta länderna gick igenom någon form av politisk kris under depressionen, vilken förde politiken mer till vänster eller höger.
Demokratin blev svagare, vilket gav diktatorer som Adolf Hitler, Josef Stalin och Benito Mussolini en fördel, och som också hjälpte till att bygga upp
förutsättningarna för Andra världskriget.
Eller
Den stora depressionen var en lågkonjunktur som började med den stora lånekraschen i New York på hösten 2008.
Från USA spred den sig snabbt till Europa och de andra delarna av världen, med förödande effekter i både i-länder och u-länder.
Den internationella handeln sjönk kraftigt, likaså personlig inkomst, skatteinkomster, priser och vinster.
Städer över hela världen fick genom detta ett stort bakslag, inte minst de som förlitade sig på tung industri.
Majoriteten av länderna som drabbades satte upp olika biståndsprogram för att klara krisen.
De flesta länderna gick igenom någon form av politisk kris under depressionen, vilken förde politiken mer till vänster eller höger.
Demokratin blev svagare, vilket gav diktatorer som ......
Låtlista - Brother Can You Spare A Dime ?
1. Happy Days Are Here Again
Komp: Milton Ager- Jack yellen
Jack Hylton och hans orkester
Inspelad 1930
Spår 1
2. Brother, Can You Spare A Dime ?
Komp: Yip Harburg
Rudy Vallee and his Connecticut Yankees
Inspelad 1931
3. Margaret Shotwell talks about the depression
Movietone film soundtrack journalfilm. 1930
4. If I Ever Get A Job Again
Komp: Dick Robinson
Dick Robinson sång med orkester
Inspelad 1933
5. Night And Day
Komp: Cole Porter
Fred Astaire with Studio Orchestra
Inspelad 1933
6. Brother, Can You Spare A Dime ?
Komp: Yip Harburg
Bing Crosby with Orchestra
Inspelad 1931
7. Dialogavsnitt ur filmen " Gold Diggers of 1933 ".
8. Remember My Forgotten Man
Komp: Al Dubin - Harry Warren
Joan Blondell sång med studioorkester
Inspelad 1933
Soundtrack ur filmen "Gold Diggers of 1933".
9. Vårväxlar Friska
Komp: Sune Waldimir - Berco
Wiggerskvartetten
Inspelad 1934
10. Bonus Army. Utdrag ur journalfilm. 1932.
11. Ådalen 31. Utdrag ur radioprogram om händelserna i Ådalen 1931. Intervju med vittne som var på plats när det hände - Tore Alespång.
12. Rolf Nyårshälsning
Komp: Leslie Sarony - Karl Ewert
Ernst Rolf sång med SF Studioorkester
Soundtrack ur kort film inspelad Råsunda Filmstaden 1932
13. Det Ordnar Sig Alltid
Komp: Fred Winter - Fritz Gustaf
Sigurd Wallén - Erik Bullen Berglund sång med orkester
14. Finansminister Wigforss presenterar statsverkspropositionen 1935. Utdrag ur radioprogram.
15. Ingen Rädder För Vargen Här
Komp: Frank Churchill - Herr Dardanell - Dix Dennie
Gösta Jonsson sång med Maxim-Orkestern
Inspelad 1934
16. Med Lite Luft ( Flatenvisan )
Komp: Walter Jurmann - Gösta Stevens
Edvard Persson sång
Inspelad 1934
17. A Tale Of The Ticker
Komp: Frank Crumit - Frank O´Brian
Frank Crumit sång med orkester
Inspelad 1929
18. Great Dust Storm
Komp: Woody Guthrie
Woody Guthrie sång och gitarr
Inspelad 1940
19. Jimmy Durante sjunger propagandasång för NRA. Soundtrack från propagandafilm inspelad 1934.
20. Scene 1 Streetcorner - ur operan The Cradle Will Rock
Komp: Marc Blitzstein
Olive Stanton, George Fairchild och andra med kör och Marc Blitzstein piano
Inspelad 1938
21. Scene 7 Night Court - ur operan The Cradle Will Rock
Komp: Marc Blitzstein
Olive Stanton, George Fairchild och andra med kör och Marc Blitzstein piano
Inspelad 1938.
22. Symfoni i Ess-Dur sats 2 - Larghetto
Komp: Joseph Martin Kraus
Svenska Kammarorkestern dirigent Petter Sundkvist
Inspelad 1997
Tänk er att det är år 1930 och det är vår. Börskraschen är ett faktum sedan ett par månader tillbaka och folk i bilindustrin har börjat förlora jobbet. Krispaketen avlöser varandra och företag går i konkurs. Arbetslösheten ökar, staterna skjuter in pengar i företag och verksamheter som håller på att drunkna, börsen sjunker konstant till nya bottennivåer och räntan lägger sig på noll tung som en sten. Så var det i april 1930 efter den stora börskraschen på Wall Street i oktober 1929.
Och så är det nu…..våren 2009. Så det är kanske inte är så svårt ändå att idag leva sig in i den största ekonomiska depressionen av dom alla, den stora depressionen på trettiotalet. Fram tills nu förstås - för dagens ekonomiska depression efter den stora kreditkraschen i september 2008 är nog mycket större och värre. Inte sant ? Lite musik ? Som tröst ?
Tjugotalets aktiekurser nådde sin högsta nivå den 3 september 1929. Därefter började marknaden bli instabil med både upp- och nedgångar, men trots detta fortsatte aktiespekulationerna. Den 24 oktober 1929, den Svarta torsdagen, störtdök börsen och det blev panik. Alla ville sälja och på en dag bytte 13 miljoner aktier ägare och börsens värde föll med 40 procent. Företag och banker gick i konkurs, och hundratusentals blev arbetslösa. Småsparare fick lämna sina hem och gårdar eftersom dom inte längre kunde betala bankernas höga låneräntor. Och folk försökte hanka sig fram på sparkapital, lånade pengar, checkar utan täckning och förfallna växlar. Eller varför inte göra som pianolärarinnan Margaret Shotwell som förlorade alla sina pengar i börskraschen 1929 och i en journalfilm bjöd ut sin enda tillgång som fortfarande hade ett värde – en chinchillapäls för tiotusen dollar.
Depressionen blev ett dråpslag för skivindustrin men inte för radion eller filmen. Skivor kostar pengar men film är billigt och radio är gratis. För priset av några öre kunde man se dom stora Hollywoodstjärnorna sjunga och dansa i fantastiska miljöer. Och vad kunde väl vara mer glamour och verklighetsflykt än Fred Astaire och Ginger Rogers dansande bort i fjärran i en dröm som bara Hollywood kunde skapa. För kunde man inte leva ett liv i lyx så kunde man åtminstone gå ner på Rio, Royal eller Park för att få sig en snutt från dom rikas värld om blott för några timmar. Och radion kostade ingenting i USA och mycket lite i Europa. Man kunde snurra på stationsratten och få in all världens populärartister i burken. Och tack vare depressionen och den fria radion i USA blev tjugotalets okända förmågor världsartister under det tidiga trettiotalet. Louis Armstrong, Duke Ellington, The Mills Brothers, The Boswell Sisters. Och så Bing Crosby – den amerikanske smörsångaren som alla lyssnade på i radio – som gjorde stor succé med sin sång Brother Can You Spare A Dime. På så sätt bidrog han till den ständiga depressionssåpan som präglade amerikansk film och populärmusik under dom första åren på trettiotalet. För här gällde det verkligen att tjäna pengar på folks elände.
Börskraschen på Wall Street drabbade inte bara USA. Den slog ut marknaden i hela världen. Så var det 1929 och så är det nu. Och snart började USA kräva tillbaks dom pengar som Tyskland var skyldiga i krigsskadestånd efter första världskriget. Det stora tysklandslånet som hade konstruerats av den svenske tändstickskungen Ivar Kreuger 1929 blev klart och utbetalades 2 dagar efter börskraschen. Två dagar för sent. Och Tyskland kom att drabbas hårdare än något annat europeiskt land av depressionen i början av trettiotalet. Massor av företag gick i konkurs och sex miljoner människor i Tyskland blev arbetslösa. Och för Ivar Kreuger gick det inget vidare. Han hade lånat ut och lånat och lånat ut och lånat och lånat ut och lånat och till slut föll tändstickspalatset ihop som ett korthus. Det gjorde tändstickpalatset nu också för ett par månader sedan eftersom skandalbanken Carnegie efter Kreuger flyttade in i samma lokaler. Så kan det gå.
För Ernst Rolf har tvingats dra ner på sin revybalett till bara tio damer och Karl Gerhard sjunger in sina sånger under pseudonym på tyska varuhusetiketter.
Tjugotalets epok i svenskt nöjesliv är för alltid förbi och det är dags för nya sånger och nya visor. För det svenska trettiotalet blir till ett slags schlagerparadis där låtar skrivs på löpande band och spelas in på dom svenska varuhusetiketterna - Grand, Toni,. Silverton och Teco. För nu kan man köpa skivor billigt i varuhusen med artister under pseudonym. Och dom svenska B-filmerna från Terrafilm, Europafilm och Wive rinner likt sirapssmörja över stockholmsbiografernas vita dukar. För här gällde det att få publiken att glömma depressionens fasor. I filmen Lyckans Guldgossar – vad skulle den annars heta - sjunger Sigurd Wallén det svenska trettiotalets absoluta uppåtschlager "Det ordnar sig alltid om man tar´t som det kommer".
Den svenska
arbetslöshetskommissionen inrättade nödhjälpsarbeten i stor skala efter
amerikanskt New Deal - mönster. Många vägar och broar blev byggda av dessa
nödhjälpsarbetare och så kallade
AK-vägar finns fortfarande överallt i vårt land och känns igen på sin
absoluta rakhet och sina ofta tvära kurvor. De representerar en epok mellan
"kostigarna" och moderna tiders avsiktligt böjda
motorvägar och landsvägar.
Förutom AK-vägar finns även så kallade AK-rösen: rektangulära, välupplagda rösen
där nödhjälpsarbetarna slog sönder större stenar till makadam. Men så kunde man
fuska med jobben eftersom kontrollen från myndigheternas sida var minimal. I
Stockholm började staden bygga det som man kallar rivieran vid Flaten –
Flatenbadet 1934.
Och det
fuskbygget blev till den så
kallade luftskandalen.
Lastbilsåkarna
fick kvitto på sanden dom kom med för att tömma men åkte ut bakvägen och kom
tillbaka med samma sand och fick ett nytt kvitto. Arbetslöshetskommissionens
nödhjälpsarbetare fick i sin tur betalt utan att arbeta. Dom schaktade luft i
fullt samförstånd med sina basar och som det sas i folkmun ”Mest hela dagen bada
vi i Flatens vatten för detta fick vi två och trettiofem i kvarten.” Och Edvard
Persson sjöng in Flatenvisan Med Lite Luft samma år.
1933 införde president Roosevelt en rad olika stödprojekt för att få den
amerikanska ekonomin på fötter igen. Man byggde nya vägar, kraftstationer och
dammar. Projektet kallades för The New Deal och byggde på idén att arbete skapar
ökad konsumtion och på så sätt en väg ut ur krisen. Samtidigt satte man igång
ett federalt kulturprojekt där staten öste in pengar för att skaffa arbete åt
arbetslösa skådespelare, dramatiker, författare och musiker. Man gav stöd och
bidrag till fattiga konstnärer som Jackson Pollock, panka skådespelare och
regissörer som Orson Welles, Burt Lancaster, Joseph Losey och Nicholas Ray eller
medellösa författare som Saul Bellow. Och musikprojektet var unikt i sitt slag
.Den före detta dirigenten för Cleveland Symphony Orchestra fixade jobb åt
16.000 musiker genbom att skapa olika slags federala musikensembler - kör och
operaensembler eller konsert- militär och dansorkestrar som spelade all slags
musik över hela den amerikanska kontinenten. Och med hjälp av dessa New Deal -
pengar kunde Roy Harris skriva sin andra symfoni, Aron Copland komponera Outdoor
Ouverture, Walter Piston sno ihop en concertino och Paul Nordoff en konsert för
två pianon. Och Marc Blitzstein skrev sin proletäropera The Cradle Will Rock i
junihettan 1936 och den har sin egen mycket speciella historia…
Marc Blitzsteins opera The Cradle Will Rock handlar om kampen mellan arbetarna i fabriken i Steeltown, USA och den kapitalistiske skurken Mister Mister. Marc Blitzstein trodde aldrig att operan skulle få sättas upp genom Roosevelts New Deal - projekt men då hade han inte räknat med New Yorks representant för det federala teaterprojektet - Orson Welles. Welles gillade operan och ordnade med full ensemble, teater och stor orkester. Så blev innehållet i operan helt plötsligt verklighet eller kanske ännu mer fasansfull än i librettot. Den amerikanska polisen sköt ihjäl 10 demonstrerande arbetare och flera sköts i ryggen i den beryktade Memorial Day Massacre 1937. Läget blev nu mycket allvarligt och Rooseveltadministrationen drog öronen åt sig. I syfte att vara helt PK - politisk korrekt - och inte stöta sig med någon vägrade dom federala myndigheterna att bekosta projektet. Men då hade dom inte räknat med New Yorks representant för det federala projektet Orson Welles.
Orson Welles hade bestämt sig att New York skulle rocka till vaggan, så man drog med publiken till en stängd dammig teater som hette The Venice. Eftersom skådespelarna skulle bryta sitt kontrakt med det federala WPA om dom spelade uppe på scenen så satt dom istället i publiken och framförde sina roller där. Marc Blitzstein spelade upp hela partituret på ett ensamt teaterpiano och Orson Welles svängde med registaven. Det blev en omedelbar succé och 1938 spelades operan in på grammofonskiva och kom så småningom upp på Broadway Så det gäller att stå på sig i skuggan av ekonomiska kriser. Ta Svenska Kammarorkestern till exempel. Under 90-talets ekonomiska bankkris drog man ner på dom ekonomiska bidragen och Länsmusiken i Örebro var hotat av stora nedskärningar. Så nu det gällde att profilera sig. Man bildade Svenska Kammarorkestern och engagerade sig i en uppsjö av olika verksamheter. Man började spela klassisk repertoar på stiltrogna instrument, ge uruppföranden av moderna beställningsverk, skapa abonnemangsserier, ge skolkonserter för barn och ungdom och turnera utomlands. Och man reste till Tyskland, Spanien, Holland, USA och England. Och började spela in skivor för SIMAX, BIS, Naxos och Hyperion. Och så håller det på och Svenska Kammarorkestern blir bara bättre och rikare. Både på kulturtillskott och på pengaflöde.
1933 hade depressionen i USA hade slagit till med full kraft och gjorde att en migrationsvåg svepte över hela den amerikanska kontinenten. Arbetare som förlorade jobben i bilindustrierna tog sig till New York i hopp om nya jobb som naturligtvis inte fanns. Hundratusentals ungdomar lämnade sina hem eftersom föräldrarna inte längre hade råd att försörja dom och gav sig ut längs järnvägarna på jakt efter jobb. Efter vilket slags jobb som helst. Dessutom hade skördarna slagit fel pga en alldeles för hård och ensidig jordbruksodling under tjugotalets goda år då skördarna var goda och regnet alltid föll när det skulle. Men så kom jorderosionen 1930 när den första riktigt svåra torkan kom. Och i stater som New Mexico, Texas, Oklahoma, Kansas och Iowa uppstod så kallade black rollers – enorma sandstormar som svepte bort allting i sin väg. Odlingsmarker som tidigare varit kända för sin bördiga jord förvandlades i ett slag till öknar. Som om detta inte var nog drabbades USA av den värsta värmeböljan någonsin sommaren 1936 med en medeltemperatur som uppmättes till hela 36 grader Celsius. 6000 människor omkom och tusentals andra året innan under det som kom att kallas för Svarta Söndagen den 14 April 1935. Då drabbades mellanvästern av inte mindre än 20 sandstormar så hårda att gårdarnas tuppar trodde att dag var natt och sov sig igenom flera dygn. Sandstormarna svepte över hela den amerikanska kontinenten och svart jord föll som snö över storstäder som Detroit och Chicago. Och himlen förmörkades ända upp till New York.
Fattigbönder och arbetare som hade förlorat allt, sina gårdar och sin boskap eller sina jobb satte kursen västerut mot Kalifornien för att hitta nya arbeten. Tusentals utblottade människor gav sig ut på vägarna i häst och kärra och gamla bilar i en desperat jakt på lyckan. Dessa landlösa nyfattiga kallades för ”Okies” och blev dom som inspirerade den amerikanske folksångaren Woody Guthrie att skriva sina politiska sånger och texter. För Woody Guthrie hade också rest västerut driven av samma brist på pengar som alla de andra. Han gick till fots, han liftade med godståg och hängde på lastbilar. Till västkustens Kalifornien och det som kallades för The Orange Country. Ett paradis sa man i ett land som flödade av mjölk och honung och av apelsiner sa man. Och hur mycket pengar att tjäna som helst för dom som plockade ner dom åt fruktföretagen – ja, det var sagor som man lurade i alla dessa Okies som kom i tusental för att plocka ner vårens apelsinskördar. Okies från Oklahoma, Texas, Wyoming och New Mexico. Men Istället hamnade man i ett träsk av korrupta politiker, advokater som lurade lantarbetarna på pengar eller lokala invånare som ville köra ut ”packet” och så alla dessa humanistiska kapitalister som hyllade människan och betalade slavlöner till sina anställda. Och Woodie Guthrie fick inspiration till sina sånger och sina försök att gjuta mod i de modlösa för han ville få dem att känna att någon tyckte dom var värda …någonting.
Idag laddar vi ner musiken på nätet istället för att köpa skivorna i butiken. Det är precis som med radion i början på trettiotalet. Radion som då var ett helt nytt fenomen och som överöste lyssnaren med all slags musik. Helt utan kostnad eller mot en ringa licenspenning beroende på vilket land man befann sig i för tillfället. Ja, då fanns det ju ingen anledning för folk att köpa skivor eller gå på dyra konserter. Och värre blev det när finanskrisen löste ut riktigt ordentligt runt åren 1932 till 1934. Skivförsäljningen sjönk till rena bottensiffror både i USA och i Europa. Och så kommer det kanske att gå också den här gången - att finanskrisen löser ut riktigt ordentligt om två tre år. Låt oss inte hoppas det. Men. Hur som helst. I början av den stora depressionen krävdes det verkligen entreprenörskap för att överhuvudtaget sälja musik. Ett försök var att ge ut billiga skivor i dåligt material för en spottstyver av vad riktiga grammofonskivor kostade. Veckans Skiva introducerades i Sverige av Ernst Rolf i början på trettiotalet och såldes varje fredag i alla tobaksaffärer och tidningskiosker för en krona och femtio öre. En produkt med veckans slagdänga inspelad och pressad på en pappskiva överdragen med ett slags bräckligt plastmaterial och som sålde som smör under dom första åren. Men kvalitén på ljudet var det naturligtvis lite si och så med. Huvudsaken var att man tjänade pengar. På musik.. Men affärsmännen bakom Hit of the Week - Veckans Skiva - var inte dom enda entreprenörerna i den ekonomiska depressionens skugga.
Den engelske demonproducenten inom den klassiska musiken Walter. Legge började sin bana i mitten på tjugotalet genom att arbeta som volontär på His Masters Voice där han satt i en kontorsskrubb och skrev artiklar i branschtidningen. Så kom den ekonomiska depressionen 1929 och helt plötsligt fanns det inga pengar kvar för att spela in klassisk musik eller någon annan musik heller för den delen. Folk köpte helt enkelt inte vad som helst och stod i musikaffärerna och vände och vred på slantarna. Om dom gick in där överhuvudtaget. Precis som nu för tiden. Då kom Walter Legge på den idealiska lösningen. Varför inte låta kunderna abonnera på musiken ? Genom att låta intresserade betala en liten summa i förskott fick bolaget in tillräckligt med pengar för att ha råd att satsa på nyinspelad musik. Och snart började Walter Legge att dra igång sina ambitiösa inspelningsprojekt. Samtliga lieder av Hugo Wolf, alla pianosonater av Beethoven, hela Wohltemperiertes Klavier, all musik av Edward Elgar och så vidare. Men påhittet blev genast en stor succé. Och snart fick Walter Legge fria händer. Kanske det är just den typen av entreprenörskap som behövs också idag då Internet och finanskris stoppat försäljningen. Precis som gratis radiomusik och finanskris gjorde i början på trettiotalet.