Beniamino GigliNyheter / Radioarkivet /Arbeten / Projekt Ljudminnen / Kontakt / Länkar
Vi längtar till Italien.
Ett program om italiensk musikkultur.
Beniamino Gigli
Radiotext:
Italienska smörsångare har förföljt oss i radio och på skiva alltsedan grammofonskivan uppfanns i slutet på 1800talet. Och det är inte så konstigt, eftersom den tidens stora popartister och megastars alla var operasångare och den typ av opera som stod högst i kurs hos publiken naturligtvis var den italienska med Verdi och Puccini. Och redan på trettiotalet hade både den europeiska och amerikanska schlagermusiken infekterats med italienska belcantokopior och neapolitanska sångpasticher. Allan Jones envisades med att sjunga fåniga italienska schlagers i MGMs Bröderna Marx-filmer på trettiotalet och man tvingade till och med dom stora operasångarna att sjunga in all slags italienska smörschlagers. Alltifrån La Mattinata till Cara Piccina eller O Sole Mio i uppgiften att fylla skivbolagens kassakistor. Och sötare kan det faktiskt inte bli. Eller kan det det ?
Ja, sockersöta ska dom italienska smörsångerna alltid vara och dom ska gärna eller rättare sagt alltid berätta om la mamma, l´amore eller om det gamla landet, dessa sånger som älskas av alla utvandrade italienare varhelst dom än befinner sig i förskingringen. Som till exempel i Al Capone´s L´America. Där har den italienska eller rättare sagt den sicilianska maffian alltid varit mån om och skyddat sina italienskättade smörsångare. Perry Como, Tony Bennett, Frank Sinatra eller Dean Martin. Cosa Nostra. Trots att dom amerikansk-italienska smörsångarna egentligen sjöng mest amerikanska evergreens och egentligen ganska sällan rent italienskt material. Och då för det mesta på skoj.
Musik: Dean Martin That´s Amore
Men alltsammans började någon gång i mitten på 1800-talet.
Och i Piedigrotta samlades man alla.
Samlades för att sjunga och tävla med sina sånger. Sen spelade det ingen roll om man var barbieri eller padrone. Barberare eller godsherre.
Man samlades i september varje år för att höra dom nya sångerna, för att tävla om det finaste priset och för att njuta av dom italienska tenorernas fantastiska föredragskonst. Men för italienaren var också Bel Canto ett uttryck för den egna nationella stoltheten. Och detta var viktigt när Italien under 1840-talet slogs för sin suveränitet. Den här nationalkänslan hängde med sedan när den stora utvandringen kom i slutet på 1800-talet, då det förlovade landet var
L ´America och ny framtid där för fattiga Paisano och utblottade sicilianare. Och denna Italiennostalgi i sångerna hängde med och var populär ända fram till andra världskriget och Pearl Harbor. Då var det helt plötsligt inte intressant längre att värna om den egna identiteten. Mussolini var fienden och många italienska ledare internerades i USA precis som många japaner. Och dom italienska hemsångerna gömdes undan i den gemensamma kampen mot fascismen.
Musik: Claudio Villa - Luna Rossa
Ja, det var Bel Canto och neapolitanska sånger som fick italienaren att minnas det gamla landet. Som en kärleksserenad den älskande sjunger till sin utvalda under hennes fönster. Romeo och Julia. Sera betyder ju kväll på italienska. Sera…Serenad. Sånger att sjungas om kvällen.
I början av femtiotalet var det dags för den riktigt stora sirapsinvasionen. En ny och mycket populär italiensk schlagermusik började att erövra världen. Den kom från San Remo där den årliga sångarfestivalen just precis hade börjat år 1951, en sångarfestival som den italienska sången fortfarande dras med varje år med sin tävling i vem som kan skönsjunga bäst i nyskapande och tradition. Naturligtvis var dom italienska låtskrivarna i slutet av fyrtiotalet och början av femtiotalet inspirerade av amerikanska balladeers som Johnnie Ray, Eddie Fisher och Perry Como men man lutade sig mot ett urgammalt arv. Och en ny generation italienska smörsångare i den neapolitanska sångtraditionen började göra sig namn och höras utanför det egna landets gränser. Claudio Villa, Sergio Bruni , Marino Barretto, Mario Trevi. Och det var ett slags italienska sad songs, sorgsna visor om kärlek och om längtan.
Den italienska populärmusiken har för länge sedan varit en nyhet i vårt avlånga land. Egentligen är det ganska lustigt men faktum är att vi svenskar varje år i november envisas med att sjunga en italiensk sång till en av våra heligaste julritualer – sankta lucia – och det är en ritual som vi faktiskt en gång tiden också har importerat från Italien. Vi sjunger ibland italienska sånger när andan faller på och gör vi inte det så har vi i alla fall en svaghet för italienska serenader. Det kanske delvis är dom gamla norditalienska glassförsäljarnas fel – dom som kom hit i början på 1900talet tillsammans med stuckatörerna för att lära oss svenskar att äta glass och dekorera husväggar. Men den italienska schlagern kom till oss i Sverige på riktigt först tack vare San Remo och eurovisionsschlagern.
La Dolce Vita – myten om Roma med sina trattorias, paparazzis och kändisliv. Marcello Mastrioanni som på femtiotalet blev världens bästa älskare – i alla fall på film – och vår egen Anita Ekberg som badade i La Fontana di Trevi i sin jakt på det ljuva livet och unga italienska älskare. Italien var verkligen på tapeten i vårt land på femtiotalet och en bit in på sextiotalet. Och filmstaden Cinecittá utanför Rom blev ett andra slags Hollywood med sin elegans och glamour. Ja, till och med Sophia Loren sjöng in italienska hits på skiva när hon inte svepte förbi på sin Vespa. Vi började importera spaghetti och de första trattoriorna öppnade i Stockholm, Göteborg och Malmö. Little Gerhard hade gjort succé i dom svenska folkparkerna med sin version av Buona Sera, Anita Ekberg var nationalhjältinna och 1959 var Jag svävar i det blå – Volare - med Lasse Lönndahl på allas läppar. Det italienska modet gick om det franska och att resa till Italien var högsta mode för femtiotalets svenskar.
Men det var en kort italiensk vår för redan i början av sextiotalet skulle schlagern vara tysk eller rent av japansk och så kom The Beatles och popvågen. Men fortfarande finns det en del av oss som med förkärlek ser på en gammal Fellinifilm från femtiotalet som La Cabiria, Vita Nätter , La Strada eller La Dolce Vita. Och fortfarande klingar den italienska serenaden, den neapolitanska visan eller schlagerlåten från San Remo på en eller annan plastgrammofon i våra minnen av det ljuva livet och ljuv italiensk musik.
