Hem / Radioarkivet  / Bio / Kontakt /

 

 

 

Kanske är det egentligen ingenting annat än ren spekulation och konspirationsteori – det eviga påståendet att det är i sällskapen och herrklubbarna som de viktiga besluten tas i den svenska maktens korridorer. Eller är dessa herrklubbar och ordenssällskap ingenting annat än grupperingar för ren inbördes beundran eller som det ofta uttrycks i den offentliga delen av stadgarna – att samlas och verka för att berika kulturlivet, stödja social välfärd eller att dela ut stipendier för sämre bemedlade ? Eller har dessa kommittéer, klubbar och sällskap en annan betydelse för maktspelet i det svenska kulturlivet ?

 

 I Finansvärlden och på den politiska arenan vimlar det av privata klubbar, hemliga sällskap och ordensbröder. I det politiska livet är det likadant. Men också inom kulturen finns den här typen av kotterier som sker i det fördolda. Mer eller mindre slutna sällskap där kulturens galjonsfigurer eller makthavare frotterar sig och sammanträder.

Par Bricole, Konstnärsklubben, Stallbröderna, Konstakademien. Men hur hemliga är dessa grupperingar egentligen, vad gör man därinne i de skumma sammanträdesrummen med de gamla ekstolarna och bastanta sammanträdesborden – till kaffe och konjak, punsch och husmanskost ?

 

 Herrklubbar eller kommitteer, sällskap eller nämnder ? Hur ser nätverken i konstvärlden ut idag och  hur viktigt är det att känna Honom eller Henne, att vara invald i Konstnärsklubben eller utvald av Konstakademien. Måste man springa på rätt vernissagefester, gå på rätt konstskolor, sitta på de rätta stolarna ?

Vilka möjligheter har egentligen konstnären att påverka förutsättningarna för kulturlivet och hur det administreras i dagens samhälle ? Och var tas besluten och hur fungerar nätverket ? Är det konstnärerna själva som står för detta nätverksbyggande eller sker kontakterna någon annanstans ? Och vilka är det som tjänar på konsten ? Är det konstnären ? Eller kuratorn ? Galleristen eller Museichefen ?

 

 Frågan om beslutsvägarna i det svenska samhället har idag fått en helt annan aktualitet i samband med maktskiftet i den svenska regeringen. Redan under den förra regeringens tid vid makten kom det flera avslöjanden i media om vänskapskorruption på hög beslutsnivå inom ramen för det sociala nätverk som tyvärr också i vårt land är en förutsättning för framgång och karriär. Med avsmak minns vi skandalerna kring insideraffärer i finansvärlden och i försäkringsbolagen, skandalerna kring några av våra regeringsledamöter och kanske det mest obehagliga av allt – emailnätverket Elit där svenska kända personer i ett slutet system hade för vana att enkelt uttryckt prata skit om den ena utbölingen efter den andra.

 

 I boken Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar av Lars Vilks och Martin Schilbi berättas tekniken om hur man genom ett effektivt sätt kan manipulera systemet och  bli en uppmärksammad konstnär på mycket kort tid. Förbi är den tid då det var konstverket i sig som var förutsättningen för en konstnär att bli uppmärksammad. I vår tid handlar det uteslutande om den rätta marknadsföringen, den rätta aktionen, det rätta galleriet, den rätta platsen i tiden eller kort och gott om de rätta kontakterna. Det rätta nätverket. Och här handlar det om att påverka eller tillhöra de rätta föreningarna, de rätta klubbarna, de rätta sällskapen.

 

Eller som det står i omslaget till Lars Vilks och Martin Schibli´s handbok som numera är en bibel uppe på Konsthögskolan i Stockholm där den ingår i högskolans kurslitteratur.

” det är nämligen inte konsten i i sig som är saken utan konstvärlden, dess beteenden och vanor och dess agenter som utgör allt väsentligt. Konstnärlig kvalitet är liktydigt med ett effektivt nätverksbygge. Konstnäriga tekniker kan reduceras till ett enda: the readymade ”

 

Så fort du tillhör en förening eller ett sällskap i Sverige – ett land som mer eller mindre är uppbyggt på just den här typen av sociala nätverk – så finns det alltid risk för vänskapskorruption. Det vet ju alla att när du får plats i styrelsen för ett fackförbund, sitter i ledningsgruppen på en teater eller i styrelsen  ör en stipendieutdelande kulturnämnd, så har du automatiskt en grupp människor omkring dig med vilken du delar och fördelar maktutövandet inom den egna sfären. Det är ingen nyhet i sig. Och ofta har du genom olika typer av lagstiftning och regelverk möjlighet att få insyn i dessa beslutsorgan och för det mesta har du som utanförvarande också ibland en viss chans att påverka beslut som tas i dessa sammanträdesrum, nämnder, kommittéer och ledningsgrupper. Problemet uppstår när det inte finns någon insyn och när sällskapen är så slutna att ingen utanför har möjlighet att påverka besluten.

 

En av dessa  herrklubbar där samhällets toppar umgås under låt oss säga mer avkopplande former för att vårda och knyta kontakter är Sällskapet i Stockholm som grundades för 106 år sedan. Dagens Nyheter på besök någon gång i juni år 2005:

 

”Det är lunchdags och en ström av herrar passerar entrén på väg till den pampiga matsalen en trappa upp. Här syns hovrättspresidenter, justitieråd och regeringsråd. Portföljer och arbetspapper är bannlysta men knappast överläggningar och informella beslut. Lennart Bodström, en gång utrikesminister, kliver in. Och där kommer den gamle stjärnadvokaten Henning Sjöström. Ibland kommer artisten Lasse Berghagen eller DN:s debattredaktör Mats Bergstrand eller Anders Milton, ledamot av kommissionen som ska utreda myndigheternas agerande under flodvågskatastrofen... ”

 

En ännu exklusivare herrklubb är Nya Sällskapet som bara har ett litet antal utvalda medlemmar ur samhällets toppar.  Eller för att citera ur en artikel av före detta Verkställande direktören för Nobel-stiftelsen 1972-1992, Stig Ramel:

 

” Som Nobel-direktör gjorde jag samma år stora fastighetsaffärer, vilket också visade sig mycket gynnsamt. Affären beseglades vid en glad lunch på Nya Sällskapet, sedan Kugelberg till en början rutinmässigt visat lejonklon som skarp förhandlare, men snabbt låtit det goda humöret ta överhanden.. ”

 

I romanen Kommittén av Ernst Billgren som kom ut för några år sedan polemiserar författaren över vikten av att tillhöra olika slags föreningar, sällskap och informella klubbar för att i dagens Sverige överhuvudtaget ha en möjlighet att slå sig fram som konstnär.

 

 ”Kommittén” är historien om en lärare på en konsthögskola som upptäcker en ljusskygg kommitté när han försöker hjälpa sina elevers påståenden om att det är kommittén  som bestämmer  vem som ska bli framgångsrik som konstnär. Den hemliga kommittén består av en grupp konstnärer, kritiker och beslutsfattare för olika konstinstitutioner som tillsammans har den egentliga makten över den svenska konstvärlden. Då bestämmer sig Carl för att starta sin egen kommitté och han lyckas till slut på så sätt vinna över det ursprungliga hemliga sällskapet. Han lanserar en ny superkonstnär – Daniel Karlsson – och det gör han genom en enorm lansering i olika media som Sveriges hetaste konstnär. Carl använder sig av denne nya superkonstnär som en metod för att undergräva den ursprungliga kommittén och dess auktoritet och lyckas i slutändan dessutom ge sig själv och sina konstnärskollegor samma makt och inflytande i det svenska konstlivet.

 

Att Ernst Billgrens bok kommittén har stark aktualitet i dag kan man inte komma ifrån – speciellt som den nu under vinterhalvåret kommer att visas i SVT som en dramaserie med regi av honom själv.

 

På skribenten Jonas Arnells hemsida på Internet över svenska ordenssällskap kan man läsa följande information som fungerar som ett slags försvar för de här sällskapen.  Jag citerar:

 

” Ordnarna har ofta en allmänt fosterländsk och religiös inriktning och huvudsakligen välgörande syften, men det är oftast inte tillåtet att diskutera religion eller politik. Inga maktkonspirationer om världsherravälde kan alltså komma ur ordenssällskapen i sig – tvärt emot vad många konspirationsteoretiker tror. Möjligheten till detta finns - men den finns de facto i samma ögonblick som du tillhör vilket socialt nätverk som helst: golfklubben, frimärksföreningen, trädgårdsföreningen…”

 

Men dagens unga konstnärer försöker trots detta att skapa sina egna nätverk

 

Fia-Stina Sandlund gjorde stor skandal med anledning av det egna verket Konstnärsklubben från 2003, där hon undersöker ett av konstvärldens mer dolda sällskap, just "Konstnärsklubben" - en sammanslutning av etablerade konstnärer som träffas en gång i månaden i Konstnärshuset på Smålandsgatan i Stockholm sedan starten  1856.

I konstverket Konstnärsklubben har Fia Stina Sandlund spelat in samtal med medlemmar och frågat dem hur klubben fungerar, vad man gör därinne och varför man inte väljer in kvinnor. Svaren blir naturligtvis olika med olika slags förklaringar om varför det inte är så bra att ha med medlemmar av det motsatta könet i denna anrika gamla konstnärsklubb. Fia-Stina Sandlunds verk ställer frågan om varför man väljer att bevara gamla strukturer och om en medlem i Konstnärsklubben kan sägas vara ansvarig även för sin rent passiva medverkan. Verket tar upp frågorna om jämställdhet och könsdiskriminering. På det här sättet belyser hon också ganska uppenbart de drag som tycks vara gemensamma för alla slags sällskap, hur de skapar sina egna lagar helt utanför de värderingar och regler som gäller i ett modernt samhällssystem. Hur man inom ramen för dessa mer eller mindre hemliga sällskap, ordnar och klubbar permanentar gammalmodiga och ofta ganska reaktionära värderingar som knappast har en plats i ett modernt demokratiskt samhälle.