Hem / Radioarkivet  / Bio / Kontakt /

Långnäsor   -   om svenskar i Kina under 100 år från revolution till revolution.

” Vår egendomliga stad ligger så högt uppe bland bergen att molnen sällan orkar höja sig över hustaken. Ofta släpar molnen sina täta slöjor utefter marken i ett töcken som ibland är så tät att man inte kan se mer än 5 meter framför sig.

Hela staden är bokstavligen buren hit. Endast gråsten finns på platsen. Allt annat från trossbottnar till plåttak till pianon och tandpetare är hitburet på starka mäns skuldror.

Och hit bärs också människorna upp för här finns inga järnvägar, inga bilvägar, inte ens en ridstig. ”

Från Stormigt Fjärran Östern. – så hette boken…

…som morfar skrev…morfar Elis …som reste till Kina…på tjugotalet…

Morfar Elis som var missionsförbundare och som gifte sig med Greta. Och som åkte ut på mission till Asien och till Kina och byggde en kyrka  vid Yangtsefloden . I Shasi.. Bildade familj och  fick två döttrar – Birgit som föddes  i Kuling uppe i de kinesiska bergen i Lushan.  Och min mamma Margareta som föddes i Sverige men som också växte upp i Kina – i Kuling, i Shasi och i Shanghai. Växte upp under det mörka trettiotalet när Kina invaderades av japanerna – ett land hårt sargat av sin egen historia med över 400 miljoner människor och ett inbördeskrig utan slut.

”Oroligt kan det vara ibland. Det har vi även denna sommar fått pröva på.

En stad vid Yangtzefloden ett par svenska mil härifrån Kuling blev av soldaterna plundrad och bränd eftersom soldaterna inte fick ut sin sold. Även om soldaterna vet att de blir dödande om de skulle åka fast så plundrar de ändå. Utsvultna människor blir som rovdjur.

När plundringen i Kiukiang var över sände soldaterna några spejare upp till Kuling för att rekognoscera. De blev emellertid gripna och avrättade innan solen sjönk ner i väster som lagen lyder i den här delen av

världen. Men för säkerhets skull satte vi upp en frivilligkår vi utlänningar som höll vakt både dag och natt.

Vi är ofantligt glada över vår stad, Kuling uppe i bergen för genom vistelsen här under den hetaste tiden om sommaren då svåra sjukdomar härjar nere i dalgångarna har många liv kunnat sparas för det viktiga arbetet.” 

Idag kan man flyga till Kina på drygt åtta timmar. På tjugotalet tog det fjorton dar  att ta sig till den kontinent som mellan världskrigen kanske var den vildaste av de alla.  Där hungersnöd och inbördeskrig var vardagsmat. Där människor slet som underbetalda slavar i de vitas bomullsfabriker. .Dit vemsomhelst kunde åka och starta om på nytt i österlandets Klondyke där pengar betydde allt och livet ingenting. Och så är det faktiskt fortfarande i Kina – även om det inte längre finns några inbördeskrig, japanska ockupationer eller kulturrevolutioner. För idag är Kina återigen ett slags Asiens Klondyke.  I ett land där människor fortfarande sliter som underbetalda slavar i det nya Kinas konfektionsindustrier.

Och hit har de svenska långnäsorna rest sedan mitten av 1600-talet. Och hit reser de fortfarande – svenskarna – på sina shoppingrundor till Shanghai där man kan köpa märkeskläder och plagiat för en spottstyver. Eller till Peking för att bygga fabriker och starta företag, för att göra big bizness i globaliseringens tidevarv. Men på tjugotalet åkte de svenska långnäsorna till Kina för att missionera.

Och det var till Kina min morfar reste en gång på tjugotalet mitt under brinnande inbördeskrig. Och året,

det var 1922.

” I jättestaden Hankow fortsätter bombningen från rymden – hundratals människor slås ihjäl åt gången – i tusental har de också räknats ibland. Men här finns ju så många människomassor att ta utav, att ett tusen inte gör någon lucka alls i mängden. Gravplatsen i Hankow är en sorlig syn. Det är en barnens och ungdomens gravplats. Nästan uteslutande unga människor ligger begravda här. De hann inte bli gamla förrän klimatet bröt ner dem. Nu sedan Kuling blivit så livligt besökt under den farligaste tiden har dödlighetstalen betydligt minskats bland utlänningarna. Därför tacka vi Gud för denna vrå bland bergen dit vi för några veckor sedan flydde undan hettan och sjukdomarna nere i dalen.

Kuling i augusti 1922 ”

Den svenska kinamissionen startade på allvar  i mitten av 1800-talet. Och de svenska missionskyrkorna delade upp världen mellan sig och i Kina delade man upp sig mellan de olika provinserna. Svenska Missionen i Kina höll till i Norr, Helgelseförbundet nära den mongoliska gränsen, de svenska baptisterna i Shantung – provinsen och svenska missionsförbundet som morfar Elis tillhörde längsmed Yangtse-floden där basen var storstaden Hankow. Den engelske missionären Hudson Taylor åker runt på 1870-talet och håller föredrag om nöden och eländet i Kina och försöker att värva nya, unga missionärer.  På tändsticksfabriken i Jönköping finns det gott om gudfruktiga och äventyrslystna ungdomar som beslutar sig för att resa iväg. Men många av de unga missionärerna går mot en säker död.  Flera dödas under Boxarupproret år 1900 då det kinesiska folket bestämmer sig för att kasta ut de vita inkräktarna. Det tragiska är naturligtvis att det egentligen inte är missionärerna de vill åt utan de europeiska köpmännen som suger ut deras land. Missionärer hängs, halshuggs eller jagas upp i bergen där lokala krigsherrar och rövarband härjar fritt.

Morfar Elis reste till Kina för att bygga en kyrka och för att omvända kineser till kristendomen. Första gången mellan åren 1922 till 1928. Andra gången mellan 1932 och 1941. Aningslöst naturligtvis för egentligen fanns det  ingen anledning att missionera i ett land med en så stark kulturhistoria och inhemska religioner. Men Elis Anvills resor till Kina var inte bara mission. Han reste inte dit bara för att bygga en kyrka och för att missionera och omvända själar. Han reste till Shasi vid Yangtsefloden för att bygga upp ett socialt nätverk – för sig och sina kristna, för hemlösa barn, för människor utan jord och utan land, utan familj och utan Quangxti – för utan Quangxti – utan kontaktnät – kan du aldrig överleva i Kina.

Egentligen var väl morfar Elis precis som alla de andra långnäsorna en typisk svensk äventyrare på sitt sätt i det som var tjugotalets Kina. Han reste runt i de olika provinserna och skrev böcker och knackade ner artiklar på sin reseskrivmaskin. Och de skickade han runt till de olika svenska landsortstidningarna . Dalademokraten, Jönköpingsposten, Svenska Morgonbladet, Sala-posten eller Karlstadtidningen. Och han skrev flera böcker om sina år i Kina – Bland Småfolk och stormän, Bonden Wang och hans söner, Kinas Starke Man, Den unge mandarinen, Från Stormigt Fjärran Östern. Och en gång – på tjugotalet  – talade han också i svensk radio och berättade för den svenska radiopubliken om inbördeskriget och oroligheterna i Kina.

” Det är bombraid i Shasi. Vi står ute på gårdsplanen min kamrat Henning Åkerberg och jag och samtalar om arbetet. Då hör vi plötsligt buller från flygmaskiner. Bullret tilltar och snart ser vi planen komma rusande högt uppe i rymden. Rakt över stationen far de fram. Så ljuder en vissling – bomber har lösgjorts från maskinerna och propellrarna som styr bomberna sätts av i luftdraget i visslande gång. Instinktivt tar vi ett språng för att söka betäckning. Och redan medan vi är i språnget börjar krevaderna braka och skrälla – men ett stycke längre nerför floden.

Där sticker ett par eldpelare upp och ute på floden sjunker en ångbåt. Likt ett sårat djur stegrar den sig innan den med aktern före sakta dras ner i flodens virvlar.

Vi ser på varandra men bara ett ögonblick.

 - Vi måste springa dit för att se vad vi kan göra !

När vi kommer fram till platsen finner vi satt man redan burit bort de sårade men de dödade, de lemlästade, de sönderslitna de ligger kvar där ännu. Några oigenkännliga, några med bortslungade lemmar som anhöriga under gråt och jämmer plockar samman.

- Nästa gång kan det vara du och jag som ligger så här..

- Javisst – nästa gång kan det vara vår tur… ”

Den förste svensken som besökte Kina och som kom tillbaka för att berätta om det exotiska landet var en herr Nils Mattson Kiöping som reste ut på ett holländskt fartyg år 1654. Han reste runt uteffter den kinesiska kusten  och skrev resebrev hem där han berättade att Kina var ett land befolkat av intelligenta och lyckliga människor.  Under Gustav den tredjes dagar var Kina och kinesisk kultur högsta mode bland noblessen och vid hovet anordnade man ofta kinesiska kostymfester och andra spektakel i kinastil – kineserier som de kallades.  Och det här var exotiska lekar som man på svenska slott och herresäten hade ägnat sig åt ända sedan Karl XII:s dagar.

Det svenska Ostindiska kompaniet grundades 1731 och kom under mer än 70 år att bli ett mycket lyckosamt företag.  Från Göteborg ställde ostindiefararna kursen mot Cadiz i Spanien, där lasten såldes mot betalning i silverpiastrar. Och säckarna med silverpiastrar  kunde man sen, i Kanton eller i  Macao, omsätta i begärliga varor som te, kryddor, porslin, siden och andra exotiska produkter.

Kompaniets affärer kom att bli utomordentligt lönsamma. Fram till 1813, då kompaniet upplöstes, genomfördes 132 resor och vinsten på investerat kapital kunde ibland uppgå till 50 procent och på det sättet skapades stora förmögenheter.

” Hela gatan är full av folk som trängs med varandra, väjer, knuffas, armbågas, ropar och småskäller. Härinne brusar och bullrar det av röster från alla hörn, ty det gäller att tala högt i detta sorl så att man  blir hörd. Pratet och skriket sorlar och rullar i hans öron och gör honom yr. Sluter han ögonen, ser han ändock för sin blick hur folkmassan vaggar av och an. Sömnen håller på att bli honom övermäktig, men så får han höra välkända ljud från ett bord borta i hörnet. Där sitter fyra spelare och slår ivrigt med spelbrickorna mot bordet, fingrar med markstickorna och tummar på myntstaplarna. Allt är nytt för honom men mah jongspelet känner han väl till från hembyns lilla usla tehåla. ”

” De röda har för tillfället jagats på flykten av regeringstrupperna, men snart kommer de hastigt åter som ett tropiskt oväder och i tusental. Ingen hinner fly undan. Ett sovjetvälde  med blodröd regim ska nu upprättas, och ryktet sprider sig blixtsnabbt, att Li Ping An ska bli en av de ledande männen i staten.

_ Det lönar sig att bjuda en röd general på fläsk, grinar sagesmannen mot Li.

När gatorna mot kvällen alltmer fylls av trupper, haltar en gubbe i trasiga kläder och med böjd rygg mot vaktkedjan i byns utkant. På armen hänger en korg med några oaptitliga ärtmjölsbullar. Han hejdas av bajonetterna men flinar mot männen bakom gevären, lyfter upp det smutsiga skynket i korgen och sluddrar fånigt:

-          Bara tjugo cash per  styck ! - Bara tjugo cash per styck ! ”

Han får ett gapskratt till svar och så plockar soldaterna till sig alla hans ärtmjölsbullar och börjar äta. Gubben muttrar förargad och linkar iväg genom vaktkedjan bort mot landsbygden…”

Det var på sommaren 1941 som Elis Anvill efter två års letande till slut lyckas ordna en lägenhet för sig och sin familj ut ur det krigshärjade Shanghai och Kina med rätt papper och dokument. Han sätter  sin familj på en japansk båt utför Yangtzeflodens mynning ner till Kinesiska havet och upp till Vladivostok för plats på den transsibiriska järnvägen. Tvärs igenom ett belägrat Ryssland i elfte timmen. För de kommer hem till Stockholm den 11 april 1941, bara drygt två månader före det tyska anfallet  mot Sovjetunionen. Och några år senare 1949 blir Kina kommunistiskt. Missionärerna försvinner från Kina och det gör också de andra västerlänningarna. Långnäsorna. Och det ska dröja länge innan de kommer  tillbaka.

Idag är Kina inte längre en kommunistisk folkrepublik även om landets regering fortfarande envisas med att påstå det. För Kina är ett land på väg att utvecklas till världens industriella centrum med en oerhörd produktionstakt  - allting tillverkas i Kina för att sedan spridas över hela världen. För det är så billigt att producera i Kina. Ett Kina dit vemsomhelst kan åka och starta om på nytt i ett Asiens Klondyke där pengar betyder allt och demokrati ingenting.  I ett land där människor fortfarande sliter som underbetalda slavar i det nya Kinas industrier.

I ett land som har 7 av världens 9 smutsigaste storstäder. Där tiotusentals människor dör varje år i gruvras och arbetsplatsolyckor. Där man arbetar  sex eller sju dagar i veckan i tiotimmarspass för ett par hundralappar i månaden. För Kina är – återigen precis som före revolutionen 1949 – ett land för de rika. Och Kinas pågående demokratiseringsprocess som man ofta tar till som argument när man i väst försöker försvara sin ökande handel  med Kina – är nog ingenting annat än just – snömos.

Och hit har de svenska långnäsorna rest sedan mitten av 1600-talet. Och hit reser de fortfarande – svenskarna – naturligtvis alltid som turister på sina shoppingrundor till Shanghai där man kan köpa märkeskläder och plagiat för en spottstyver. Eller till Peking för att bygga fabriker och starta företag, för att göra big bizness … i det som är globaliseringens tidevarv…

 Texterna i kursiv stil skrivna av Elis Anvill