Söndag 22 januari 2006

Klicka här för att lyssna på Wild On The Snow inspelad Berlin 1993

Ett program som handlar om silkes – och bambumusik där musikerna egentligen bara spelar för sig själva där de sitter i ett hörn i en rund ring som helt utestänger lyssnaren.

Ett program som handlar om en vårdag sommaren 1982 när en filippinsk orkester på turné spelade covers på Beatles och Beach Boys och tände eld på den kinesiska ungdomsrörelsen.

Ett program som handlar om musikgatan Suzhou Lu där dom kinesiska rockmusikerna sitter med sina morotsfärgade frisyrer och kliar på elgitarrer från Indonesien och Taiwan.

Ett program som handlar om de gamla gubbarna som suttit i baren på Peace Hotel i Shanghai sedan Andra världskriget och spelat sina rumbalåtar och sin cocktailjazz och som suttit där i sextio år.

Ett program om musiken i dagens Kina – om kinapop och kinarock, om det konstmusikaliska Kina och om Kinas folkliga musik.

Ja, vad lyssnar kinesen i folkrepubliken egentligen på för musik år 2005 ?

Och vad är ursprunget till dagens exploderande kinesiska musikmarknad ?

Det kommersiella Kinas musik och det kulturella ?

Med intervjuer, ljudklipp och musikexempel men också med direkta nerslag och besök på platserna där dagens kinesiska musikliv pulserar, tar Ola Anderstedt temperatur och puls på det sjudande musiklivet som man kan höra överallt i Beijing eller Shanghai, Chongqing eller Hongkong.

I ett modernt superkapitalistiskt Kina som hela tiden utvecklas och oavbrutet expanderar som ett Sim City som har gått över styr.

På musikgatan i Shanghai – Shuzou Lu – med sina hundratals musikaffärer, sitter dom unga gitarrförsäljarna dagarna i ända, röker sina billiga cigaretter och tränar popackord på sina indonesiska gitarrer.

Och Guo Chuanlin påstår fortfarande att det var han som tog med sin den första elförstärkta gitarren till Kina.

En filippinsk poporkester hade kommit för att spela i en av Pekings parker och det man spelade var någonting helt nytt, åtminstone för den kinesiska ungdomen, trots att orkestern egentligen bara spelade dåliga kopior och covers på gamla hits av Beach Boys eller The Beatles.

Och några år senare, i mitten på 80 – talet skrev en ung musiker i Pekings filharmoniska orkester som hette

Man lyssnade på den västerländska musiken vid dom få och små vattenhål som fanns i dom stora städerna –

i Peking, Kanton, Chongqing och Shanghai. Och ofta var det på partys och fester ordnade av utlänningar som den västerländska musiken kunde höras. Och bara där. För i slutet på åttiotalet hade Kina ännu inte helt luckrats upp för västerländskt kapital och inflytande.

Först var det ingen i Kina som förstod hans mjuka sångpop med dom fräna texterna.

Det var när den statliga televisionen av misstag lät honom sjunga i etern den för Kina provokativa sången

Jag Har Ingenting som den desillusionerade kinesiska ungdomen gjorde honom till sin hjälte.

Låten blev en stor sensation, en slags ny kampsång för ungdomen och uttrycket yi wu suo you - en som har ingenting – blev till en fras som kinesiska ungdomar använde för att beskriva sin hopplösa situation i det totalitära Kina.

I Kina finns det två olika slags mainstream, säger Ciu Jien - två mittenfåror som är antingen en slags kommersiell mainstream och det som är regeringens melodi. Regeringens propaganda. Och som alla andra moderna kinesiska musiker vill inte Cui Jien tillhöra varken det ena eller det andra. För han vill sprida budskapet om någonting annat. En annan frihet kanske. En längtan efter frihet och demokrati i ett Kina som fortfarande lever kvar i minnet efter den första sommarveckan i juni 1989.

Efter massakern på Himmelska Fridens Torg sommaren 1989 försökte den kinesiska ungdomen hitta andra former för sin protest och sin förtvivlan. Att demonstrera på torget gick ju inte, då blev man helt enkelt dödad. Massakrerad. Istället växte en underjordisk rörelse fram – politiskt och kulturellt. Och musikaliskt.

Dom kinesiska rockbanden växte upp som svampar ur jorden. Men det var trots allt en slags Pyrrhusseger.

För efter den första tidens rebellrörelse och musikaliska protester anpassade sig den kinesiska pop och rockmusiken efter centralregeringens dekret och styre – gick med på att begå koutou i en anpassning efter marknadskrafternas ekonomiska styrning av musikutbudet. Sakta men säkert försvann revolten i den kinesiska ungdomsmusiken.

Sångaren Shen Yue berättar att den kinesiska ungdomen har ingen yttrandefrihet så sättet att göra revolt mot systemet är att inte bry sig och att helt enkelt göra det vi gillar att göra, som han uttrycker det. En luddig formulering men typisk för kinesiska rockmusiker som trots allt verkar i ett totalitärt system. Och många faller ner i luckan till det som är Gangtai Yinye – lätt musik eller mainstream, musik som låter likadant överallt och som alla lyssnar på och som man kan sjunga karaoke till. Men någon stans där i underjorden, på dom få nattklubbar och barer som finns kvar i Peking eller Shanghai skapas det en ny underground, nya indieströmningar, nya utbrytningsförsök. i den kinesiska rockmusiken.

Det är svårt för ungdomsmusik att överleva i ett land med en centralregering vars doktriner och ideologier har en förmåga att halka än hit än åt det andra hållet. Ibland får man sjunga om det eller det - ibland får man inte sjunga alls.

Kulturellt töväder första året , hårt klimat det andra och så töväder igen det tredje.

Under en kort period på nittiotalet anordnades stora musikfestivaler och utländska rockgrupper spelade överallt.

Många musiker flyttade utomlands eller till kuststäderna Shanghai och Hongkong.

För det är kanske lättare att spela och skriva klassisk musik, konstmusik, utan att centralregeringen blir upprörd.

Kinas första kontakt med konstmusik från västerlandet var när en jesuitisk präst år 1601 spelade en melodi på en spinnet. Och några år därefter skickade påven en italiensk musiker till kejsaren av Kina som spelade olika västerländska instrument för kejsaren och han kunde till och med ackompanjera flera kinesiska gamla sånger på sina italienska viror och lutor.

Men det var i början på 1900-talet som det intellektuella Kina och den kinesiska borgarklassen på allvar började intressera sig för västerländsk musik. Vitryska exilmusiker och flyende judar slog sig ner i Kinas kuststäder och lärde ut den västerländska konstmusiken. Och det var pianot som var nyckeln till den kinesiska överklassens förfinade smak och överallt spelades det på Steinwayflyglar och Baldwin-pianon. Och det unga intellektuella musikkina skrev pianostycke efter pianostycke.

När man på femtiotalet samlade in den kinesiska folkmusikens skatter skrev man om musiken till klavérutdrag. Nästan alla traditionella instrument modifierades för att anpassas till dom harmonier som gäller för den västeuropeiska flygeln – för pianot. Tillverkningsmetoderna för bordscittran zheng och den urgamla kinesiska lutan pipa ändrades för att det skulle låta så västerländskt som möjligt. Och i dagens Kina skriver dom unga tonsättarna gärna och alltför ofta hybrider. En musik som ofta är en fantasilös blandning av den egna traditionella folkmusiken och västerländsk konstmusik i sin ytligaste form. Ett beprövat koncept som introducerades redan på trettiotalet.

Den Gula Floden – ett verk skrivet av en anonym kompositör på trettiotalet - är den kinesiska konstmusikens kanske mest kända verk - ett stycke musik med klichéer fyllda av kinaromantik och exotism som blandar sig med nationalromantisk västerländsk konstmusik – en musik som egentligen inte kommer någonstans i sina försök till utveckling och som var ett utslag av en musikalisk nationalism som var typisk för trettiotalet och som tog sig ungefär samma uttryck över hela världen under samma tid.

Så kommer åttiotalets kulturella töväder i det nya Kina. Mao´s Kommunistkina trängs undan för en fortfarande så kallad kommunistisk republik men där marknadskrafterna helt plötsligt får fritt spelrum. En period av djärva konstnärliga uttryck i konst, teater, musik och film – naturligtvis aldrig egentligen sanktionerade av regeringen men omöjliga att stoppa under dom tio år av kinesiskt töväder som till slut ledde fram till katastrofen 1989 och massakern på Himmelska Fridens Torg. Men under detta åttiotal utvecklas en ny kinesisk konstmusik med förebilder bland dom västerländska moderna tonsättarna. Men det är en kamp som på sitt sätt kanske var rätt så meningslös. För dom flesta moderna tonsättare i Kina idag som vill något annat än att skriva nationalromantiska hybrider – tvingas för det mesta – att emigrera.

Inte långt från Den Himmelska Fridens Torg och Den Förbjudna Staden ligger Folkets Park.

På gräsplanen framför friluftsscenen som sett bättre dagar står hundratals ungdomar i jeans och läderjackor.

Ni vet väl hur vi ordnar det här, ropar Pekings nöjesparksgeneral Bob Lamb över larmet .

På ett vilt rockparty på en av Pekings mer eller mindre hemliga källarklubbar.

En stund senare kommer Gao Oi upp på scenen och förvandlar sig till en skrikande

Gitarrer, elbasar och sångmikrofoner kommer och går, distar och försvinner men spelningen fortsätter utan avbrott.

Och i slutet av första stacket står en äldre man i sextioårsåldern och skriker, tillsammans med ungdomarna längst fram vid den gamla friluftsscenen. En gång till ! En gång till !

På 1980-talet var det ännu svårt att få tag i skivor. En bokhandel hade några kassettband och för en femma kopierade dom banden åt kunderna. En annan källa var kasserade skivor från USA. Sålde en skiva dåligt i USA slog bolagen helt enkelt hål i fodralet så att dom inte kunde returneras. Sedan skeppades dom över Stilla havet som skräp. Antingen fick man in dom i landet och sålde dom vidare under disk eller så la tullen beslag på skivorna. Och sålde dom i sin tur vidare, naturligtvis. På kinesiska heter hålen i CD-omslagen dakou. Så avgörande var dessa skivor att alla som i Kina upptäckte rockmusiken mellan 1985 och 1995 idag kallas för dakougenerationen. Och dom fick också chansen att lyssna på ett eller annat gästspel från Europa.

Jimmy King satt i en rickshaw på väg tillbaka till sin våning vid en bakgata i närheten av Kanton Road – Guangdong Lu . Han hade trumpeten i sina händer och mellan läpparna fräste en rullad cigarett. Varje kväll spelade Jimmy King – som inte var hans egentliga namn, utan ett namn han skapat för sina västerländska kontakter – varje kväll spelade Jimmy på den första musikklubben i Fjärran Östern, på the Parliament Ballroom. Och The Parliament lyckades hålla sina gäster dansanta alla nätter i veckan i den floorshow som pågick två gånger varje kväll på nattklubben. Och för musiken svarade The Jimmy King Big Band och året var 1947.

Japanerna hade just blivit slagna för två år sedan och om två år skulle Maos revolution göra slut på det vilda Shanghai. Före kriget hade dom flesta jazzorkestrarna i Shanghai varit ryska eller filippinska men på grund av kriget hade alla flytt Shanghai. Kvar efter krigsslutet 1945 var naturligtvis kineserna som bildade sina egna jazzorkestrar. Och idag, sextio år senare, har jazzen vaknat till liv igen i Shanghai och Wynton Marsalis och andra gästspelar då och då på The Cotton Club som numera inte ligger i Harlem utan på 1428 Huaihai Road. Jazzen smyger sig in på dom stora hotellen, på Hyatt och Portman Ritz-Carlton på Nanjing Lu där fortfarande det gamla Parliament Ballroom finns kvar men nu hittar man mest kinesiska tallriksakrobater där. Men på Peace Hotel – det gamla Cathay vid The Bund - sitter gubbarna fortfarande kvar och spelar sin cocktailjazz från tiden efter 1945.

I traditionellt kinesiskt tänkande är universum ett levande system där alla delar samverkar med varandra. Och livets alla processer och skeenden påverkar allting annat i kosmos.

Därför påverkar och påverkas människans handlingar av dom skeenden och händelser som sker i naturen. Och tvärtom.

Den artificiella världen av toner är integrerad i den naturliga världen av ljud och följer kosmiska lagar. Musiken är den sammanbindande länken mellan himmel och jord. Därför har kinesiska tänkare, filosofer men också konstnärer hela tiden strävat efter det som är det högsta målet - att skapa en absolut inre och yttre harmoni inom konsten

I Shanghai finns det många amatörorkestrar som spelar geeangnan suh joo – silkes- och bambumusik från Söder om floden. En slags kammarmusik som växte fram i kuststäderna i slutet på 1800-talet. Man sitter runt varandra i en sluten cirkel, aldrig på en estrad ut mot en publik. Där sitter man och spelar tillsammans tre utvalda stycken en stund för att sedan helt plötsligt stanna upp och ta en paus, eller för att plocka upp ett annat instrument. Och dom populäraste styckena kan till och med spelas upp till fem gånger efter varandra under en typisk två – eller tretimmars session.

Det är en mycket introvert musikform där de absoluta nyanserna i musiken bara kan höras av musikerna själva som sitter riktigt nära varandra. Och för dom som verkligen känner soundet – zhiyuin – är varje tolkning en ny upplevelse eftersom varje musiker är fri att utveckla sin egen version av huvudmelodin genom en slags improviserad ornamentation – att göra det som kallas ji hua - att lägga till sina blommor .

Tonfragment av den gamla kinesiska musiken letar sig ut på den hårt trafikerade Shanghaigatan och virvlar runt bland folkmyllret – toner och musik från en gången tid men en musik som fortfarande lever kvar i ett Kina som utvecklas och expanderar som ett Sim City som har gått över styr.