Hem / Radioarkivet  / Bio / Kontakt /

 

 

Kulturradion: Reporter
Teater Schahrazad - teater som laboratorium.
Ett program om Teater Schahrazad som var den svenska friteaterns experimentscen under 70- och 80-talen i Stockholm.
Ett program av Ola Anderstedt.

 

När jag hade slutat i gymnasiet i början på sjuttiotalet och började jobba först som regiassistent på Stadsteatern i Stockholm och sen som ljussättare på Pistolteatern så var kampen hård mellan de fria grupperna, som t ex Narren och Fria Pro och institutionsteatrarna – Dramaten, Stadsteatern och så vidare. Man ville riva ner den klassiska teaterns gamla traditioner och spela för folket, för arbetarklassen, ute på gatorna. Men de fria grupperna kunde inte heller hålla sams på sjuttiotalet och man bråkade hela tiden. Man bråkade om formen, uttrycket, innehållet i manuskripten och texterna, om det politiska budskapet. Jag glömmer aldrig de heta diskussionerna mellan de som spelade politisk teater och de som letade efter någonting annat. Teatermänniskor som hade tröttnat på Brecht och den politiska pekpinneteatern. För de ville arbeta med en teater som hämtade inspiration inte från politiska texter utan i skådespelarens arbete med sig själv.

De som arbetade med fysisk teater eller den tredje teatern, som det ibland kallades, var hårt engagerade människor starka i sin övertygelse nästan intill mani och vansinne. Så minns jag de när jag träffade de här teatermänniskorna på sjuttiotalet. Teatermänniskor med ett blint och nästan skrämmande engagemang där man slogs och arbetade för en idé helt utan kompromisser. Och de som inte passade in eller orkade med, åkte ut ur gemenskapen. Man arbetade med långa träningspass ofta flera månader i sträck. För man skulle vara där  med hela sin kropp och själ. Idag kan detta totala engagemang verka en aning hysteriskt men i början på sjuttiotalet var det kanske enda sättet att överleva omvärlden. För det ska man inte glömma bort, de politiska teatergrupperna var minst lika övertygade och fundamentala i sitt engagemang. Föraktet mellan de politiska teatergrupperna och de som arbetade med den fysiska teatern var mycket starkt. Den fysiska teatern arbetade med en estetik som byggde på den polske teatermannen Jerzy Grotowskys idéer om den fattiga teatern. En teater utan rekvisita, utan ljussättning och utan scenografi. En teater där man bara skulle arbeta med skådespelaren, kroppen och det fysiska uttrycket. Och med rötterna i Grotowskys teorier startade flera teaterlaboratorier i början på sjuttiotalet. Eugenio Barba i Danmark , Institutet för Scenkonst i Östersund och Teater Schahrazad i Stockholm. Teater som laboratorium.

Konflikten mellan de politiska teatergrupperna och de nya experimenten var fortfarande lika stor några år senare, i början på åttiotalet. En del hade flytt från det kalla klimatet eller gått över i någon annan verksamhet eller löst upp sig själva. Odinteatret och Institutet för Scenkonst i Östersund hade flytt till Italien. Men Teater Schahrazad fortsatte och det var med föreställningen om Doktor Dappertutto som de fick sitt slutgiltiga erkännande i den svenska teaterankdammen . Nu började ett riktigt töväder för den tredje teatern i Sverige. Luften hade gått ur den svenska politiska teatern och man ville se någonting annat på de svenska teaterscenerna. Och Teater Schahrazad passade på. Man spelade sin Dappertutto och började arrangera festivaler och seminarier i  teater- och skådespelartträning och på så sätt lyckades man överleva och skapa sig ett namn. Bidragen flöt in och man lyckades under ett par år engagera hela det yrvakna Teatersverige för en internationell och annorlunda teater från hela världen.. Experimentteater från Östeuropa, Nospel och Kabukiteater från japan, Kathakali från Indien och performancegrupper från Amerika i för vårt land unika samarbeten och projekt.

 

Ur " Dr. Dappertutto"

 

I Teater Schahrazads version var Faust ett drama där striden mellan gott och ont spelades av två kvinnor .Och den sexuella lusten som drivkraft i relationen mellan människor spelades av en man i detta drama som väckte stor uppmärksamhet på åttiotalet. Och efter Faustmyten gav sig teatern i kast med de verkligt stora klassikerna – Shakespeare och Macbeth. Teater Schahrazad började arbeta med scenografer, kostymtecknare, ljussättare och musiker och etablerades som teatergrupp i mitten av 80 – talet för att helt plötsligt läggas ner och försvinna. Gruppens medlemmar spreds för vinden och hamnade på andra vägar i livet. Hans Sandkvist och Maria Ericson fortsatte som skådespelare. Wilhelm Carlsson som var gruppens ledare är idag framförallt operaregissör. SkådespelarenTom Fjordefalk är också han regissör och var under många år ledare för Riksteaterns Tysta teater som startades av döva teaterintresserade. Och idag är Teater Schahrazad historia. Och bland de kanske mest minnesvärda föreställningarna som teatern gjorde under sina år som uppstickare och teaterlaboratorium i Sverige var paraderna. Paraderna på gator och torg som tog sig de mest spektakulära uttryck och som kunde samla tusentals åskådare på Sergels Torg i Stockholm. Som föreställningen Car crash eller paraden Våra Hjältar som var en av Teater Schahrazads allra första möten med en publik.