Hem / Radioarkivet  / Bio / Kontakt /

 

 

 

Svängrum. 100 år av musikalisk invandring

 

 

 

Drömmen om Orienten.

Drömmen om främmande exotiska länder och skepp till Indialand.

I vår frusna Nord har människorna alltid drömt om avlägsna varma kuster, fjärran ökenlandskap och snötäckta jätteberg bortom horisonten. Om länder långt långt  borta – spännande och exotiska.

På tjugotalet läste nästan alla i vårt avlånga land reseskildringarna av Sven Hedin när han på tiotalet återupptäckte den legendomsusade Sidenvägen och i sina tjocka berättelser beskrev både Kina, Indien och Arabländerna.

Occidentens mystik romantiserades på tjugotalet med sina  Rudolph Valentino-filmer där den mörke sheiken var en kvinnotjusare av eldig sort och  då magdans var en omskrivning för syndig erotik – en exotisk erotism som förtjusade den svenske mannen.

Det oändliga Indien med sina elefantpojkar och Kiplingmowglis eller det mörkaste Afrika med sina farliga  zulukrigare och talande trummor var myter som dominerade västvärlden.

Och uppe i det kalla Norden väckte alltid svarta, röda eller gula ansikten stor sensation när dom till äventyrs visade sig på Stockholms gator.

.Människor och invandrare som var så ovanliga att folk vände sig om på gatorna när dom  fick se en sådan främling.

Och så var det långt in på femtiotalet.

För det var mycket sällan man i Sverige kunde ta del av utomeuropeisk kultur eller  kunde få höra utomeuropeisk musik ens i huvudstaden Stockholm.

Men ibland dök det upp besynnerliga tillfällen att få höra en musik som vid den här tiden var totalt okänd för dom flesta.

En österländsk, exotisk och mystisk musik.

En musik som idag är rena vardagsmaten för oss överallt och som vi frusna nordbor verkligen har lärt oss att uppskatta och faktiskt lärt oss spela själva och som vi idag känner som world music.

I mitten av trettiotalet gjorde Egyptiska radion med engelska BBC´s hjälp en internationell radioutsändning. Radioutsändningen som sändes direkt över hela Europa gick hela vägen från Nordafrika upp över den europeiska kontinenten till Radiotjänst och Stockholm på linje som det heter över telefonbolagens telefonstolpar. På så sätt fick dom svenska lyssnarna en kväll höra på en  radioöverföring från Kairo 1935. En märklig radioutsändning mitt under bästa sändningstid och där den svenske radiolyssnaren fick höra sångerskan Oum Kalsoum sjunga

en av sina evighetslånga sånger om förlorad och olycklig kärlek.

 

 

Under perioden från 1900 - talets inbrott och år 1930 var det inte många i Stockholm som någonsin hade sett en indier, en kines, en indones eller en svart man från Afrika.

Och det var först med den svarta amerikanska jazzen som människor med främmande hudfärg började att gästa Stockholm.

Under tiotalet dök det upp några ragtimepianister och en och annan banjospelare på Nöjesfältet på Kungliga Djurgården om somrarna och dessa stackars främlingar begapades av dom förstummade stockholmarna.

Det var först under tjugotalet som svarta jazzbesök blev mer frekventa och när Josephine Baker kom hit 1929 med hela sin revy hade hon för länge sedan kastat bort både bananer och bara bröst och sjöng franska chansoner iförd eleganta kreationer. 

Så de hotfulla men ändock kittlande mytbilden om  den exotiske och farlige vilden från det mörkaste Afrika fanns det inte mycket kvar av i verkligheten trots att svenska media och då i synnerhet dåtidens dagspress – hade ganska svårt för att fatta detta.

Pressen skrev ner nästan samtliga svarta jazzbesök under tjugotalet och när Sam Wooding och hans orkester kom till Stockholm och spelade till dans på Djurgården under nästan hela två veckor 1928 beskrev man musiken och musikerna som oborstade vildar från Afrikas djungler som kom hit med sina spjut och rasselinstrument och som utgjorde en verklig fara både för vår dygd och vårt fosterland.

Svenska Musikerförbundet med Hjalmar Meissner i spetsen var inte bättre och man protesterade vilt mot dessa musikaliska vildar som kom hit och förstörde arbetstillfällen för svenska musiker.

Och fortfarande i början på trettiotalet när den amerikanska jazzen alltmer hade blivit  rumsren i vårt övriga Europa ondgjorde sig pressen över Louis Armstrong och hans vilda barbariska tonattacker från konsertestraden men dessa genmälen kom att bli till den sista riktigt främlingsfientliga sucken från media åtminstone när det gällde svarta amerikaner och deras invandrade musik.

För under trettiotalet skulle alltfler svarta musiker komma hit och injicera den svenska jazzvärlden med nya musikaliska vitaminer och kanske var det någon gång i mitten av femtiotalet som den infödde svensken äntligen slutade att stirra på svarta besökare när dom gick omkring på Stockholms gator. Men visst tog det tid…

 

Men vad var det då för invandrare och vad var det då för invandrad musik som kom till Stockholm under 1900talets första år på tio- och tjugotalen innan den svarta amerikanska jazzen gjorde sitt segertåg över våra horisonter - för inte var det världsmusik från Afrika eller Asien som nådde våra breddgrader i någon större omfattning, den saken är ju klar.

  

Svenska byggmästare fick till storslagen uppgift i slutet av 1800talet att bygga om vår huvudstad och förse Stockholm med nya arkitektoniska mästerverk och det var nu som Operan byggdes och Dramatiska Teatern.

Och vid den här tiden var gipsstuckatur högsta mode på kontinenten och detta ville man ju ha på sina hus också i den kungliga huvudstaden.

Men i vårt land  saknades det ordentlig kunskap om denna typ av utsmycknadskonst.

Och det var därför italienska stuckatörer kom till Sverige i slutet av 1800talet för att smycka våra nya byggnadsverk både invändigt och utvändigt.

Dom flesta av dessa italienska invandrare kom från fattiga bergskommuner i Norditalien och med sin gipsstuckaturkonst förde italienarna med sig sin gamla folkmusik. En märklig norditaliensk musik som spelades på säckpipa, skalmeja eller klarinett.

Dessa gipskatter – som dom italienska invandrarna kom att kallas ända in på sextiotalet – tog också med sig andra hantverk och det var på så sätt som den berömda italienska glassen kom till Stockholm.

För överallt på Söder i Stockholm där dom fattiga italienska invandrarna satte sina bopålar anordnades det små improviserade glassfabriker i källare och i hyreslägenheter.

I 1910-talets Stockholm kunde storstadens Djurgårdsflanörer se dessa italienska positivhalare och glassförsäljare bjuda ut sina kalla varor till både barn och vuxna om somrarna.

Dom italienska glassförsäljarna blev snart till en del av storstadens kolorit och ofta spelade dom sitt hemlands norditalienska folkmusik på säckpipa för att attrahera nya kunder.

En musik som trots sin egenart aldrig kom att påverka det svenska musiklivet på något sätt men som faktiskt överallt kunde höras på Stockholms gator under 1910-talet.

Och visst är det ett märkligt urbant etniskt fenomen.

Här kunde alla höra en uråldrig norditaliensk folkmusik som skulle få varje musiketnolog att bli grön av förtjusning men som trots detta levde sitt eget slutna liv.

Och naturligtvis försvann helt plötsligt denna musik från Stockholms gator något tiotal år senare när den unga italienska kolonin antingen etablerat sig som inbyggda svenskar eller rest hem igen när italiensk glass och stuckatur förlorat nyhetens behag någon gång i mitten av tjugotalet.

 

Det är kallt och grådaskigt ute.

Det är en typisk svensk Stockholmsvinter där kvällarna blir mörka tidigt på eftermiddagen och stockholmsflanörernas ansikten gråa i den bitande kylan.

Ljuspunkterna längst gatorna på Söder är inte många och spårvagnarna har sedan länge slutat att gå för kvällen.

Borta på Nyorgsgatan står en grupp människor utanför en smal entré och huttrar i den korta kön i väntan på att få komma in på gatans kanske enda näringsställe.

Men när vi passerar hör vi till vår förvåning inte södersnack pratas utan ryska.

 Och vi ställer oss nyfikna i den lilla huttrande kön och väntar tyst och uppmärksamt.

Café Troika står det på skylten och vi väntar med spännning för att få se vad som pågår därinne i värmen. Så blir det vår tur och vi kliver uppför dom få trappstegen förbi dörrvakten, hänger av oss våra rockar och beställer varsitt bord borta vid estraden.

Året är 1927 och på den lilla estraden sitter ett par musiker i karmosinröda skjortor med rysk halsknäppning och med kosackmössor på huvudet.

Förvånade hör vi jublet och spelet från balalaikorna och så dyker helt plötsligt en lång och mörk kvinna fram på estraden med en liten tamburin i handen.

Hon klämmer i allt vad hon orkar i Chubchik och alla i publiken hänger med.

För här sitter dom alla , Stockholms exilryssar och lyssnar på sitt hemlands toner – i en stad långt borta men egentligen inte alls så långt från St.Petersburg eller Moskva.

Men i en stad som för alltid kommer att utestänga dom små möjligheter det till äventyrs finns för att återvända till den ryska moderjorden – till Zemlja långt borta, till Zemlja, den ryska moderjorden som man för all framtid kommer att sakna, att drömma om och längta till.

 

 

Södra Bergens Balalaikor som spelar så drömmande dom ryska folkvisorna och balalaika-melodierna är inget ensamt eller unikt svenskt fenomen. Visserligen så är denna amatörorkester som funnits nu i kanske trettio år och som fortfarande lever sitt musikaliska liv uppe på Söders höjder en av världens bästa nu fungerande balalaikaorkestrar.Ett fantastiskt exempel på hur invandrad musik kan påverka värdlandets musikaliska invånare så till den grad att när orkestern under sjuttiotalet reste till Ryssland för första gången för att spela kastade ryssarna sig framför orkestermedlemmarnas fötter och utbrast till sin förvåning och lycka att detta, det hade man verkligen inte hört sedan den store Andreev´s dagar – och det var  före den ryska revolutionen.

 

 

 

 Men ryska balalaikor fanns i Stockholm långt före Södra Bergens.

Utländska musiker har alltsedan Gustav Wasas dagar sökt sig till våra nordliga kuster men fram till 1900talets början var det praktiskt taget uteslutande musiker eller kompositörer inom det konstmusikaliska området som reste hit och bosatte sig här.

I den lättare underhållningsbranschen fanns det också en hel del invandrade musiker, framförallt från England, Frankrike, Österrike och Tyskland.

Och på våra musikrestauranger, caféer och paviljonger stog ofta en så kallad stehgeiger med sin fiol och anförde en mer eller mindre skara musiker som mestadels hade wienervalser eller lättare klassiska potpourrier på sin repertoir.

Ibland hände det att en och annan ungersk violinist sökte sig till Stockholms musikvärldar och på så sätt introducerade ett annorlunda spelsätt på violinen med ett drag av pusztan och ungersk folklorit. Men trots det eldiga humöret var det knappast fråga om zigenskungersk stadstradition utan snarare eldiga versioner av Brahms och Liszts Ungerska Rapsodier som spelades.

Men den första riktiga injektionen av invandrad musik av mer eller mindre genuint slag var den ryska balalaikamusiken.

 

 

När den ryska revolutionen 1917 förändrade historien var det många ryssar som fick fly från sitt hemland för att aldrig mer återvända.

Dessa exilryssar eller vitryssar som dom ibland kallades flydde till dom europeiska storstäderna – till Berlin och Paris och London. Och dom tog med sig sin ryska musik.

I mitten av tjugotalet var populariserade versioner av ryska romanser mycket populära hos den västerländska publiken och inte minst i Amerika var schlagerlåtar med ryska teman väldigt poppis under åren 1924 till 1927.

Den här musiken kom också till Sverige med dom invandrade exilryssarna och blev under denna period på tjugotalet mycket populär.

Flera restauranger i Stockholm under tjugotalet bjöd på levande rysk balalaikamusik, t ex på Café Trojka på Södra Nytorgsgatan där bland annat balalaikaorkestern Russj spelade och som också gjorde skivor i Stockholm.

Ibland hyrdes dessa orkestrar in av filmdistributörerna för att spela till både Hollywood-producerade stumfilmer på ryska revolutionsteman eller till ryska stumfilmer av Pudovkin eller Eisenstein. Och ofta kunde dom ryska banden höras i svensk radio.

Flera av dessa invandrade ryska musiker stannade kvar i Stockholm och försökte att leva på sin restaurangmusik och anordnade kurser för musikintresserade stockholmare och startade svenska amatörorkestrar – Kottarna på trettiotalet och Kremlkossackerna på fyrtiotalet.

Micha Sotnikoff var den störste av dom alla och han lärde sextusen svenskar att spela balalaika när han inte satt i bandet på restaurang Blå Fågeln på Strandvägen och spelade sitt hemlands toner.

Och en av dom många ickeryssar som lärde sig spela balalaika faktiskt mera av en slump, var polacken Herman Littke som kom hit på en båt före krigsutbrottet 1939.

 

Herman Littke – kort intervju

 

Men redan i början på trettiotalet hade svensk schlagerindustri upptäckt dom svenska balalaikamusikerna och använde dom vid ett flertal insjungningar med svenska populära artister som bakgrundsmusik – ett exempel på det är Karin Juel när hon sjunger någonting som hon själv översatt till svenska och som är hennes version av ryska romanser.

Och rätt så aningslöst kallar hon naturligtvis detta hopkok för sina tattarevisor.

Men balalaikorna kan man höra i bakgrunden.

 

 

Myten om tattaren.

Myten om zigenaren som reser land och rike runt i sina husvagnar dragna av hästar och med sitt följe av spågummor, tennsmeder och hästskojare.

Det är som vi alla vet en ganska seglivad myt – en myt lika falsk och förfärlig som den om det vilda eldiga zigenarkapellet.

Zigenarkapellet med sina tamburinspelande zigenerskor i färgsprakande kjolar som bränner sin eldiga blick i oskyldiga bonddrängar och förleder deras hjärtan.

Alltmedan  zigenarhövdingen i karavanen stjäl alla hans pengar och hans kläder och hans läderstövlar..

Naturligtvis är allt detta bara trams precis som uppfattningen att romanis musik alltid ska låta som en slags febrig variant av ändlösa Paganini-solon.

Djävulens musik.

Men myten om att romani är mörka och farliga för oss vanliga medborgare är en myt som dessvärre fortfarande gäller för rätt många människor och Radiotjänst egen reporter låter faktiskt en aning förskräckt när han gör ett reportage om romani i deras karavanby utanför Stockholm en höstdag 1944 för han har alla myterna med sig i bagaget där han smyger omkring med sin mikrofon…

 

Romani reportage spågummor

 

Den zigenska musiken som den låter i dessa gamla fältinspelningar gjorda av Radiotjänst i slutet av fyrtiotalet påminner mycket starkt om den musik som ibland aningslöst kallas för czardasmusik – romanimusik från Ungern som spelas av orkestrar med violiner och med cimbalom.

Detta är ändå ganska märkligt eftersom fältinspelningarna är gjorda hos romani som tillhör gruppen kalderash – kopparslagarna – och inte sinti, som enligt både romani själva och olika forskare är den grupp som mest har försörjt sig som musiker.

Kalderash är en av dom största romanigrupperna i Sverige och är historiskt sett inte kända för att frambringa speciellt mycket musiker.

Men det är klart – historiskt sett finns det inga förutsättningar för svenskar att spela basdomra,

balalaika eller mandolin heller för den delen. Men det gör vi och det har vi gjort.

Sångtraditionen hos romani finns också hos romanisångare i vårt land och låter ungefär på samma sätt som hos romani i övriga Europa.

Den kände svenske sångaren Hans Caldaras och andra musiker i hans familj har fört den här traditionen vidare in i våra dagar och populariserat musiken för en bred svensk publik genom ett antal skivor som sålde mycket bra tack vare Katitzi-filmerna som gjordes på sjuttiotalet. Men hemma hos en annan romanifamilj – familjen Taikon där dottern fortfarande är ung och inte har börjat att skriva sin första Katitzi-bok ännu – där är det påskfest och någon har slagit på en bandspelare. Men vem är den fantastiske dragspelaren ? Och är det verkligen genuin romanimusik han spelar på sin bälg ?