Birgit Cullberg född 1908

 

1908 års kvinnor och män. Vilken betydelse hade dom för kultur – och musiklivet i Sverige. För det var för hundra år sedan dom föddes och dom flesta av dessa kultur- och musikarbetare är förmodligen redan döda. Men eftersom vi på musikradion har firat hundra år av födelsen av en av svensk tonkonst absoluta genier Lars-Erik Larsson är det kanske på sin plats att berätta lite om dom platser och den tid han verkade i – det svenska trettiotalets andra hälft och det stormiga fyrtiotalet med sitt Andra världskrig. En tid då dessa hundraåringar och dom som var födda lite runt omkring - 1905 till 1910 - antingen redan var etablerade i skarven mellan tjugo – och trettiotal eller hade precis börjat att etablera sig och sätta musikalisk färg på en tid som vi i 1900 – talets politiska historia helst egentligen vill glömma. För när året 1934 gick i graven och året 1935 bara hade blöja började världspolitiken att se minst av allt lustig ut i en tid då världen befann sig i en som det verkade nästan olöslig ekonomisk kris med miljontals arbetslösa i skuggan av börskraschen på Wall Street 1929. Hitler och nazisternas skräckvälde hade varit vid makten i två år och i Sovjetryssland kväste diktatorn Stalin all opposition. Men den svenska nöjesindustrin hade precis bara börjat.

Men vad gör då 1908 års kvinnor och män under trettiotalets första dystra år. Lars-Erik Larsson är i Wien och gör sina avslutningsstudier i komposition för Alban Berg och Gunnar de Frumerie har varit på studieresa i Europa.  Birgit Cullberg är i England och studerar modern dans för Kurt Jooss. Håkan von Eichwald har fått jobb som orkesterdikesdirigent på Vasateatern i Stockholm. Naemi Briese spelar revy och Sven Arefeldt spelar jazz på piano och Gösta Knutsson fantiserar om en svanslös katt. I ett Europa som snart har försvunnit för alltid. Och i Stockholm som en sista flämtning av en svunnen tid av ekonomisk välgång klamrar man sig fast vid den stora Stockholmsutställningen och det nya arkitektoniska begreppet funkis. Tjugotalets stora nöjesestradör Ernst Rolf drar ner på dom unga balettdansöserna i sina baletter till bara tio och Karl Gerhard sjunger in sina sånger under pseudonym på små grammofonbolag som säljer sina lågbudgetskivor i varuhus. Dom båda nöjesherrarna tragglar vidare på sina revyer och hos dom föds en helt ny stjärna för en ny tid - det två meter långa eldklotet i svart fodral som har en sångröst som Franz Lehar inte trodde fanns – åtminstone inte i kvinnokläder. Och hon sjöng sångerna som den depressionstyngda svenska trettiotalspubliken verkligen ville höra. Sångerna om kärlek och sångerna om längtan…

Klicka här för att lyssna på Det ordnar Sig Alltid