MarinettiHem / Radioarkivet / Bio / Kontakt /
Och det var på så vis någon gång för tusentals år sedan som fonetisk poesi kunde höras för första gången.
För fonetisk poesi är naturligtvis ingenting annat än en text , en poetisk text som någon framför för andra som en slags sång eller mera riktigt som ett sångbart eller ljudande föredragande. Och ett ljudande föredragande av en poetisk text det är någonting som böneutropare från minareter, judiska rabbiner, medeltida riddartrubadurer, eller det antika greklands historieberättare alltid använde sig av – för att berätta en historia.
När den nu upplysta människans poetiska uttryck och diktande alltmer blev till en romantisk egenart under renässansen försökte man på allvar att utveckla diktandet som ett unikt uttrycksmedel men då som ett läsbart formspråk att resciteras som tal till en församling eller att läsas och avnjutas i stillhet i fotöljen från upptryckta små häften.
Men så i början av nittonhundratalet hände det någonting märkligt i det här att för en publik deklamera eller läsa upp en dikt. Men den här gången var det inte poeterna själva som försökte sig på att skapa den moderna tidens nya poesi.
De avantgardistiska konstriktningarna i början på tiotalet med futuristerna i Italien och dadaisterna i Zurich var de första i vår egen tid som var ute efter att bryta ner poesins gamla formspråk och överallt började man att läsa upp underliga ljuddikter för en chockad publik. Och det var i detta avantgardistiska tumult med Cabaret Voltaire, Tristan Tzara, Russolo och Marinetti som det verkliga embryot till dagens spoken word manifestationer tog sin början på allvar.
Marinetti
Marinetti skapade sitt som han kallade det onomatopoetiska artilleri Zang Tumb Tumb och det hade han skrivit på plats så att säga. För Marinetti rafsade ner detta ljudande diktepos i de Bulgariska skyttegravarna mitt under brinnande belägring. Och i April 1914 när världen stod på randen till det första världskriget framförde Marinetti Zang Tumb Tumb i Doré-galleriet inför en förskräckt och förbluffad Londonpublik.
På bordet framför sig hade Marinetti placerat en telefon och några träplattor och flera hammare i olika storlekar som han brutalt använde i syfte att efterhärma de turkiska generalernas ordergivning och ljudet av artilleri – och granatkastareld.
Stora svarta tavlor var placerade på tre olika ställen i galleriets stora sal till vilka Marinetti ibland gick ibland sprang för att i manisk eufori rafsa ner korta historier med en krita.
Och i ett angränsande rum satt den abstrakte målaren Nevinson och slog på två enorma trummor efter instruktioner från Marinetti genom telefonen på bordet.
Samtidigt som Marinetti iscensatte detta audiovisuella kaos deklamerade han med sin hysteriskt uppskruvade falsettröst sitt onomatopoetiska artilleri Zang Tumb Tumb.
Och så hade då den fonetiska poesin återuppstått ur den historiska askan – men på ett helt nytt och annorlunda sätt.
Kurt Schwitters
Klicka här för att lyssna på Kurt Schwitters
Den tyske dadaisten Kurt Schwitters var den andre store pionjären i nittonhundratalets fonetiska poesitradition och han kallade sina poetiska alster för sina röstljudkonstverk.
Han var en särling inom den moderna konsten redan under sin egen tid och var bland de första att arbeta med konkret poesi, ljudpoesi och performance.
Schwitters tillhörde den avantgardiska gruppen kring begreppet Dada men redan
1919 gick han sina egna vägar och uppfann ett helt nytt begrepp för sitt eget konstnärliga skapande – begreppet Merz.
Ordet Merz kommer från ett kollage av en sönderklippt annons från den tyska banken Kommers- und Privatbank.
Kurt Schwitters arbetade mycket med den typ av collagekonst som var oerhört populär under tjugotalet och vars främsta representant var den tyske affischkonstnären John Heartfield.
Av en ren slump satte Kurt Schwitters en dag under arbetet med ett av sina collage saxen mitt i ordet Kommers och beslöt då ögonblickligen att hela hans egen konstnärliga verksamhet därefter skulle bära namnet Merz.
Och under tio års tid arbetade han på det optimala diktkonstverket – ett ljudkonstverk som han kallade Ursonate. En diktcykel eller kanske rentav ett musikaliskt verk som var helt uppbyggt på språkliga ljud istället för på toner.
Beatnikpoeternas litterära revolt mot det etablerade amerikanska samhället fick en nästan omedelbar effekt i början på femtiotalet.
Det blev som ringar på vattnet i den våg av ungdomsrevolt och frigörelse hos det unga Amerika som i första hand inte alls bara var att dansa med rockringar, hångla i bilar eller lyssna på Elvissinglar.
Den vilda ungdomen med sina raggargäng i amerikanska småstäder var på sätt och vis ett resultat av efterkrigstidens desillusionerade och krigströtta generation.
Och hos denna desillusionerade ungdom som försökte hitta tillbaks till sin egen framtid i början av femtiotalet fick The Beat Generation med sina författare och poeter mycket snart en rejäl grogrund.
Och det var hos dessa amerikanska poeter och beatnicks som den fonetiska poesin fick sitt nästa stora uppsving.
En av de mest experimentella farbröderna på detta område var poeten och före detta jaktflygaren från Skåne - Åke Hodell - som under sin mest verksamma tid på sextio- och sjuttiotalen var den verklige mästaren i den audioativa uttrycksform som ibland kallas för hörspel och som för det mesta faktiskt är skrivna direkt för radiomediet hellre än att presenteras för en publik som performance.
Radiohörspel som bygger på en otrolig mix av dikter och prosastycken, dramatiska utfall och ljudcollage. Åke Hodell var trots detta också han, på sätt och vis, barn av det tidiga sextiotalets happenings och performancetillställningar på Moderna Museet i Stockholm.
Och när han på scenen skulle framföra sin då mycket samhällskritiska textljudkomposition General Bussig för en publik stog han på scenen med en pannlampa och ett stort notställ framför sig. Ljuset släcktes i salongen och så tände han sin pannlampa och lyste rakt ut på publiken. Efter att ha irriterat ögonen på publiken en stund så släckte han pannlampan så att det blev alldeles beckmörkt i hela lokalen.
Och efter ett par förvirrade minuter så tände helt plötsligt Åke Hodell pannlampan igen men lyste nu med den ner på det stora notstället framför sig. Och så började han att läsa.
Men Åke Hodells hörspelsmanifestationer gör sig trots allt allra bäst när de sänds i radio.
För på sitt eget speciella sätt bryter Åke Hodell ner språket, saboterar orden och underminerar det talade ordet. Och i hans radioregi blir repliker och rop, skrik och ljudeffekter till en märklig röra av ljudinfall men i hans skickliga skaparhänder alltid en genomarbetad berättelse – ett slags radioopera utan komponerad musik.
Som den om bilindustrins ruskiga historia – The Spirit of Ectasy
I dagens turbulenta nutid har den fonetiska poesin kommit till heders igen bland annat som ett resultat av de senaste årens renässans för beatgenerationens poeter och författare.
Eller säg den rockmusiker eller rocksångare idag som inte har William Burroughs som en slags ikon hemma i vardagsrummet eller nere i replokalen.
Och på ett fantastiskt sätt så går ju alla trådarna ihop tack vare den fonetiska poesi som utvecklades i reggae, i svart rapmusik och i toasting.
Den amerikanska stand up komedins tradition från Catskill Mountains ovanför New York under fyrtio- och femtiotalen och fram till idag när vi även i Stockholm brukar slänga oss i brunnen tillsammans med Babben Larsson eller Jonas Gardell – har också betytt mycket för att återuppliva intresset för fonetisk poesitradition.
Och i månadsskiftet oktober november så smäller det på allvar på flera fronter i huvudstaden Stockholm.
Stockholms Stadsteater har premiär på en ny evighetsmaskin på flera timmar med performancegurun från New York Robert Wilson och hans version av Strindberg och hans drömspel.
Det blir nog mycket fonetik i den replikföringen och de dramatiska texterna.
Men den verkliga godbiten kommer under helgen mellan den 31 oktober och den 1 november då man på Nya Teatern vid Mariatorget där bio Rival förut låg – ger The Spoken Word Festival 98 med undertiteln ” the beat legacy ”.
Och då kommer naturligtvis alla att vara där – Lydia Lunch, Michael Gira, Wanda Coleman, Ruth Weiss, Lee Ranaldo, Robert Priest ochsåvidare.
Och en spännande musikalisk fusion mellan ordet och musiken kommer att ske en av dagarna när den fonetiske poetestradören Genesis P-Orridge – porridge betyder ju gröt – en person som samarbetat med alltifrån Derek Jarman till William Burroughs och Timothy Leary – kommer att göra en live performance med sufi-musiker från marocko.
Eller som det står i pressreleasen:
Till marockansk initierad sufimusik, experimentella samplingar och filmer resciterar och improviserar Genesis P-Orridge sina hallucinatoriskt mångfacetterade texter i en häpnadsväckande föreställning vi sent kommer att glömma.
Månde bäva Marinetti !